Fjärde riket

IMG_0296När Blenda kommer till skolan från ingenstans hamnar hon genast utanför. Hon ser ju direkt vem som är mest populär i klassen. Hedvig. När Blenda försöker ställa sig in genom att ge cred för Hedvigs obstinata beteende i klassrummet möts hon av en förintande blick. Tro inte att du är något.

Snart får hon en idé. Hon samlar ett par klasskamrater omkring sig och presenterar den. Det är LSD, en skör tjej med stor ångest som hon lindrar genom att skriva självmordsbrev som hon sedan kör i tvättmaskinen så att pappret pulveriseras. Det är Penny, Hedvigs före detta bästa kompis som gjorde bort sig och nu hamnat på undantag. Genom att följa Hitlers strategi – men inte ideologi – ska de ta över makten i skolan.

Det är en intressant bok och jag sträckläste den för att få veta om Blenda skulle ro iland sitt projekt. Berättelsen är detaljrik och visar hur manipulation och grupptryck kan se ut. Aktuell teknik och sociala mediers genomslagskraft  används elegant i romanen. Många frågor väcks och jag tror att den kan få sina läsare på högstadiet och skapa bra samtal om demokrati. Samtidigt störs jag lite av att den är så pedagogiskt. Frågorna som ska väckas gestaltas tydligt och jag hör diskussionerna. Jamen, det är väl ingen fara med diktatur om folket har det bra eller Det är det väl, hon bestämmer ju allt, till och med om folk ska få yttra sig eller inte! Men kanske är det för att jag just har haft den här typen av samtal med unga människor som det ibland blir övertydligt.

Men det är ju ändå de frågorna som alltid behöver diskuteras för tanken om hur man bäst leder ett land är inte alls självklar och för evig. S

Fjärde riket. Maria Nygren. Utgiven på Bonnier Carlsen 2013

Sommarbokfrukost i Sigtuna

bild 3En ovanlig frukost i morse på så sätt att vi är 100 personer i stället för 15. På plats är också Åsa Nilsonne, författaren till En passande död, boken för dagen. I övrigt är allt sig likt. Kaffet, brödet och pålägget. Och att vi samtalar och ställer frågor och får veta en del om det vi undrat över när vi läste boken.

En passande död handlar om de otäcka D-orden: Döden och Demensen. När huvudpersonen Lina får veta att hon drabbats av en demenssjukdom, bestämmer hon sig för att inte dö den vidriga död som sjukdomen ofta innebär. Kroppen förtvinar och allt det som är JAG blir förändrat. Till sist återstår ingenting. Och nej, där tänker inte Lina hamna. I stället planerar hon sin passande död, den död som smidigt ska ske och inte ge de närmaste något obehag eller onödigt lidande.

För varför inte: på samma sätt som man kan hyra in en hantverkare för att ta hand om något som skulle vara besvärligt för en, borde man kunna hyra in en mördare för att på överenskommet datum ordna en stilla död. Praktiskt och passande. Men så får Lina möjlighet att delta i en forskning. Plötsligt mår hon bättre. Vad gör hon nu?

En mardröm att hamna i och en dröm att finna en möjlig lösning till. Vi undrar över det rationella förhållningssätt som Lina har. Är det möjligt att utesluta sitt barn så? Researchen är omfattande och vi lär oss mycket. Frågan om livet och döden tar vi med oss. Och vi hummar samstämmigt: ett fantastiskt passande slut.

En passande död. Åsa Nilsonne. Utgiven av Natur och kultur 2013.

Åt frukosten gjorde vi på Stora Brännbo och alltsammans var en del av Sigtuna litteraturfestival.

 

Favorit i repris

Vi ligger fortfarande och dräller i solstolarna men en favorit i repris måste faktiskt ges för böckerna är så spännande.

Road trips

Jag gillar att åka på bilsemester och vill att det varje år ska bli några sådana bilåkardagar. Det är kul att bestämma vart man ska åka, när man ska åka, var man ska stanna. Att spontansvänga in på möjliga och omöjliga ställen och hitta finfina övernattningsställen.

Men allra mest gillar jag allt man kan packa med sig i bilen. Att fälla upp bakluckan, konstatera att utrymmet är som ett smärre förråd och sen lasta in allt jag inte kommer att behöva. Bara det är värt en bilsemester. Jag tror det beror på de åren när Alla Mina Barn var små. Jag var 21 när den äldsta föddes, reslusten var stark och vår övertygelse var att om föräldrarna har roligt, har barnen roligt. Det tycker jag fortfarande. Varken barnafadern eller jag hade körkort utan buss och tåg gällde samt ett och annat flyg.  Alltså släpade vi på barnvagn och pytteliten packning. Varje pryl övervägdes. Behöver vi den här? Alla Mina Barns saker hade förstås företräde och vi föräldrar fick ta den plats som blev kvar. Vi reste i Europa och när den yngste i barnaskaran firade femmånaders-dagen gjordes det i såväl London som Paris.

När så körkort och bil skaffades var det häftigt att kunna ta med så många onödiga saker. Bara så där! Vilka leksaker ska med? Skitsamma, ta med alla! Och ombyteskläder för fjorton veckor och alla böcker som tänkas kan. In i bagaget bara.

I år gjorde vi en kortkort tur till Värmland och Dalarna. Inga barn var med men packningen var tämligen omfattande ändå. Mina roman-compadres på resan var Laurie Lee och Jack Kerouac. JK har förvisso skrivit om roadtripparnas road trip med On the Road, men den här gången var det Dharmagänget jag läste.

Jag hoppade på ett godståg från Los Angeles mitt på dan och en dag i slutet av september 1955 kom på en öppen vagn och la mej ner med duffelbagen under huvet och benen i kors och betraktade molnen medan vi rullade norrut till Santa Barbara.

Inte bara det  yttre luffandet är centralt i Dharmagänget. Den handlar dessutom om zenbuddhism och det var mitt huvudskäl att läsa boken. Jag tänker efter ett tag att om man inte har någon aning om vad buddhism är i allmänhet, och zen-varianten i synnerhet så borde det bli en ganska obegriplig bok. Eller räcker det med att läsa den som en berättelse om en ung man som letar efter ett sätt att leva meningsfullt – ett liv här och nu? Jag vet inte. Jag läser den i alla fall som en text som en presentation av zenbuddhismen för bredare kretsar här i väst. I romanen är buddhismen långt från saffransklädda munkars spartanska liv och snurrande bönerullar. JKs buddhism är en buddhism för vardagen. Att leva här och nu och njuta och i meditationen hitta inte bara sanningar utan också starka upplevelser.

En natt sa Avalokitesvara Bönhöraren och Uppfyllaren i en syn till mej ”Du har fullmakt att påminna folk att de är oändligt fria” så jag la handen på mej själv för att påminna mej själv först och kände mej glad sen, ropade ”Ta” öppnade ögonen och ett stjärnskott sköts

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon gjorde Laurie Lee i början av 1930-talet. I korta geografiskt avgränsade kapitel blir jag hans medvandrare. Han är nitton år när han lämnar sitt ”lantliga hem” för att vandra till London. Men storstadslivet räcker inte.  Nu hade jag bott i London nästan ett helt år utan större behållning än valkar i händerna och en publicerad dikt. Dags att dra vidare.

Vart skulle jag alltså fara? Det var bara en fråga om hur man skulle ta sig dit – Frankrike? Italien? Grekland? Jag visste ingenting alls om något av dessa länder, det var bara namn med en vag klang av opera. Inte heller kunde jag några språk och skulle alltså känna mig som en nyfödd vart jag än valde att resa. Då kom jag ihåg att jag någonstans hade snappat upp en fras på spanska som betydde ”Vill ni vara vänlig och ge mig ett glas vatten?” och det var förmodligen denna lilla stump livlina som fick mig att bestämma mig. Jag beslöt att fara till Spanien.

Se där ett inspirerande tänkande när det gäller att resa. Oplanerat och spontant. Ingen plats för ohämmat packande dock när man ska vandra.  Istället: bara sätta det ena benet framför det andra och gå. Visst lockar det!

Dharmagänget. Jack Kerouac

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Laurie Lee

– – – – –

Jag läste Dharmagänget i översättning av Lars Wilson. Det finns en senare översättning men vem törs läsa den efter att ha läst den här artikeln.

Inspiration till att läsa Laurie Lees bok hittade jag här.

Den här bloggyn är tidigare publicerad nästan på dan för tre år sedan. #reooofbok om man säger.

Om du får det här brevet

IMG_8888Jag tycker om brev. Riktiga Brev med handskriven adress på kuvertet och frimärke, och som man får promenera till en gul eller blå brevlåda med. Fördelen med såna är att man kan stoppa ner inte bara själva brevet, utan också tablettaskar eller tidningsurklipp.

Saligen avlidna mormor var en flitig brevskrivare. Några rader om dagsläget i staden Idag har jag cyklat till i skogen och letat lingon, ett klipp från lokaltidningen och så en tjuga för att köpa mig något gott. Såna brev fick nästan varje vecka och jag köpte alltid en glass för pengen, trots att jag sedan länge försörjde mig själv.

Att läsa en roman om brev låter självklart lockande. Länge tjusas jag av hela idén med postmästare Iris som ordentligt styr postkontoret i den lilla staden på Cape Cod. Att hon och doktorns fru, Emma, tillsammans med stadens invånare får ge röst åt amerikanskt hållning till kriget i Europa 1940. Ska vi eller ska vi inte gå med? Från Europa rapporterar Frankie Bard

Det är så här kriget river ner det regelbundna, stabila livet som vi har byggt upp till skydd mot vargen utanför dörren. För vargen är inte hunger, den är olyckan – det fasansfulla, dödliga misstaget att svänga vänster för att gå till närmaste tunnelbanestation i stället för att svänga höger och ta den långa vägen runt. […] Det är är Frankie Bard i London. God natt.

Frankies radioutsändningar ger lyssnarna nerv och närvaro till blitzens London och många får en starkare inblick av vad som händer på andra sidan Atlanten. Andra storknar. Stänger av. Låter bli att lyssna. Låter bli att orka uppröras gång på gång. Vad har det där med oss att göra?

Att lyssna till hur samtalen kunde låta i en amerikansk småstad, det gillar jag mycket i den här romanen. Likaså Frankies grävande och rapporterande från London och Frankrike. Men romanen tappar styrfart ibland och jag kommer på mig själv att tänka på annat när jag tycker att jag läser.

Breven då? Jo, det finns brev. Viktiga brev. Brev som skrivs varje dag från London och som plötsligt slutar komma. Brev som ligger i lådor och väntar på att få lämnas fram om det omöjliga ändå blir möjligt. Brev som börjar Om du får det här brevet...

Om du får det här brevet. Sarah Blake. Utgiven 2010. På svenska av Bazar 2013.