Gästbloggare: Ros-Mari Edström
Jag känner ganska tidigt i läsningen att jag vill veta mer. Om det som inte står i texten. Om förhistorien. Hur det kommer sig att Helena Mobacke, 44 år, inte har jobbat på ett helt år. Jo, jag kan ju redan på bokens baksida läsa att hon har varit sjukskriven från jobbet som kriminalkommissarie för att komma över sorgen efter sonens död. Men vad var det som egentligen hände sonen? Att det var outhärdligt, det förstår man, och att det har att göra med hennes jobb. Men jag vill veta mer.
Johanna Mo, som tidigare gett ut två romaner, debuterar som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så. Forum förlag. En poetisk titel, ett citat från den fine poeten Bo Setterlind, som gick bort för drygt 20 år sedan. En polisroman, men utan den traditionelle trötte mannen som ledare. I stället handlar det om polisarbete under ledning av en kvinna som inte avslutat sitt eget sorgearbete. Från måndag till lördag, en augustivecka i ett varmt Stockholm. Om ett antal människor som möter döden plötsligt, blir knuffade framför tunnelbanetåg. Och om dem som ska reda upp det hela.
Helena är antihjältinnan som ska komma tillbaka till jobbet. Hon har ett förflutet med stark yrkesidentitet, hon var helt enkelt en av påläggskalvarna inom Stockholms polisväsen, innan det hemska skedde. Men en framtid i strålkastarljuset tycks avlägsen efter det som hände. Författaren beskriver hennes kamp för att återigen bli en yrkesmänniska, trots att minnet av sonen Anton hela tiden vibrerar i hennes inre. Hur hon undviker människor. Men nu när hon återinträtt i tjänst på en ny arbetsplats ska hon plötsligt leda ett helt arbetslag för att lösa gåtan kring tunnelbanemorden. Bli polis på marknivå igen. En av de stora behållningarna i boken är beskrivningen av hur svårt det kan vara att återvända till arbetet efter en livsavgörande händelse, att möta omgivningens stumhet, att än en gång låta sig bli uppslukad av jobbet.
Boken beskriver sex dagar i detta spaningsarbete, hur Helena successivt tar sig in i arbetsgruppen –hon är ny på just den här stationen och det är hon som är chef. Hur samarbetet med gruppen gestaltar sig. Genom hela texten förekommer en alternativ berättare, gärningsmannen, vars vardag starkt kontrasterar mot arbetsgruppens rutinarbete, som så småningom leder framåt.
Vad är det som krävs av en bra spänningsroman? Att läsaren fångas direkt. Det stämde för mig. Boken är spännande och intrigen håller. Korta stycken, boken fungerar även som pendlingsläsning, något som inte alla böcker klarar! Att språket dessutom är vackert gör njutningen ännu större. Upplösningen då? Ja, vad ska man säga? Romaner om brott är inga lyckosagor. Som arbetsplatsskildringar kan man däremot få ut en hel del av dem. Det jag brukar gilla bäst i deckare är att följa livet i arbetsgruppen, hur samarbetet eller bristen på samarbete flyter på, hur de olika karaktärerna löser sina yrkes- och familjeproblem. Även här tycks jag kunna bli bönhörd, baksidestexten skvallrar om att Döden tänkte jag mig så är första delen i en ny kriminalserie. Dessutom kan noteras att Johanna Mos andra roman Precis så illa är det är tillfälligt slut i näthandeln! En ny bekantskap, en författare jag blivit nyfiken på.
Jag minns ett tankeexperiment som jag uppmanades att göra. Det var en kurs i hur jag skulle bli en bättre arbetare genom att klargöra mina mål och hitta konkreta handlingar som måste göras för att uppnå målet. Jag skulle börja från målet och sedan handling för handling backa mig tillbaka till där jag befann mig nu. Och tada: en handlingsplan var klar! En simpel uppgift. Men mycket svår att göra. Inte minst för att framtiden inte alltid är förutsägbar och det är svårt att veta om det ena leder till det andra.