Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.

Vintage – Pingvinlektionerna

Plötsligt poppar Pingvinlektionerna upp igen som en diskret men tydlig snackis på Instagram och Facebook. Jag som inte läste boken när den kom blir intresserad och läslyssnade till denna pärla! (Inläst så bra av Mattias Linderoth.) Och bjussar på en vintage-bloggy från 2016 då Maggan läste:

Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning.  Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok  är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Nej, det är inte Juan Salvador. Men en fin pingvin. (BIld av Manfred Richter från Pixabay)

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.

Sommaren med Ava av Anna Lönnqvist

Någonting i Anna Lönnqvists romaner slår an en ton inom mig. Jag faller som en fura varje gång. Älskar alla hennes kärlekspar och det här sista paret i Sommaren med Ava är alldeles förtjusande sympatiskt. Fast boken skildrar inte bara den romantiska kärleken utan även kärleken till ett barn, kärlek till en mormor och människor som kärleksfullt tar sig an andra.

Ava, nyss hemkommen till Stockholm efter en utlandstjänstgöring, kommenderas upp till den fiktiva orten Sunnanby i Västerbotten av sin dominanta mamma. En vattenskada har uppstått i familjens ärvda hus och modern menar att Ava måste se till att det åtgärdas. I Sunnanby bor också Cornelia, Axel och Gittan som alla kommer att få stor betydelse för Ava, när hon bestämmer sig för att stanna sommaren ut.

Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. Anna Lönnqvist har dock visat att hon är värdig kravet på trovärdiga och sympatiska karaktärer, hon tillhör dessutom den fåtaliga skara författare som kan skriva fina och inte minst moderna sexscener.

Jag mådde väldigt bra under läsningen och eftersom jag gärna läser om kommer jag att återvända till speciellt utvalda avsnitt när jag behöver få i mig något livsbejakande. Gillar också att man från förlagets sida inte snärjt in sig i genreförklaringar utan rätt och slätt kallar Sommaren med Ava för vad den är, en kärleksroman. Och vet ni, alla människor mår bra av åtminstone en kärleksroman i månaden.

Utgiven av Louise Bäckelin förlag 2019. Recension av Anna Lönnqvist roman Julia och Jack här.

Hej Amanda!

Jag vet inte om du undrat, men jag blev inte besviken. Kanske tänkte du att jag hade läst dina tidigare böcker och gillat dem mycket. Och att den här boken är så annorlunda jämfört med de tidigare. Det är den, men du kommer verkligen med en sjujävlasensationsroman! Så besviken – icke! Jag sa till dig att jag väntat på den här romanen i fem år. Vad är värt att vänta på i fem år? En hel del. Den här romanen till exempel.

Jag tycker om romaner med olika berättarperspektiv ( söker man på det ordet i den här bloggen kommer man i stort sett bara till mina inlägg). Här är det trillingarna Sebastian, Clara och Matilda som berättar en helt sagolik, sanslös och osannolik historia som är så trovärdig och initierad. Från sina utblickar och kapitel låter de mig först att tro att det här handlar om syskonrivalitet eller syskonkärlek. Men snart tar berättelsen nya vägar. Sebastian förälskar sig i kvinna, en patient som bara kan se i två dimensioner. Matilda åker till Västerbotten och försöker inordna sig i sitt nya liv med kille och bonusbarn. Clara åker till Påskön av alla ställen och hittar ett säreget kompisgäng. Sen händer en räcka absurda saker och så småningom måste såväl trillingarna som deras berättelser tvinnas samman. Jag skulle gärna vilja veta mer hur allt det här kom till dig.

Det blir rörigt på slutet, det ska jag inte sticka under stol med. Det är snurrigt med vart det ena leder och vart det andra tar vägen, men det är ju ändå omöjligt att inte bara läsa på och hoppas på att det kommer gå vägen. Både med romanen och trillingarna. Jag höll på att skriva att språket sprudlar och det gör det men uttrycket är så löjligt. Språket är både exakt och detaljerat samtidigt som det växer till något drömlikt och associativt. Det var länge sedan jag läste något liknande. Hurra för det!

Avslutningsvis vill jag säga att jag gillar titeln på din bok. Den är sannerligen inte lågmäld och passar därför sitt stora innehåll så väldigt väl. Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Hälsningar Ann-Sofie

Ett system så magnifikt att det bländar. Amanda Svensson. Utgiven 2019 av Norstedts.