Nominering till Augustpriset 2019

Så har de 18 titlarna som nominerats till årets Augustpris presenterats. Lika spännande som vanligt. Några väntade och några överraskningar, men glada sådana. I år är vi ambassadörer för fackbokspriset och här får vi verkligen 6 intressanta böcker att läsa:

Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna, Alexandra Borg & Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris, Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår, Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker, Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, Anna-Karin Palm, Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, Patrik Svensson.

2621 sidor spännande läsning har vi framför oss! I alla fall Ann-Sofie. Maggan har redan läst och golvats av Ålevangeliet.

Den skönlitterära klassen: Barnet. En sonettkrans, Olivia Bergdahl, Väderfenomen,Anna Fock, Odenplan, Daniel Gustafsson, Osebol, Marit Kapla, W, Steve Sem-Sandberg, Testamente, Nina Wähä.

Här har vi hunnit läsa två sedan tidigare. Fantastiska Testamente och dito Osebol. Om Osebol skriver Ann-Sofie:

Osebol av Marit Kapla. Här har författaren samlat röster från nästan hela Osebol och det blir en så mångfacetterad bild av en liten avfolkad bygd och att vara människa. Jag lyssnade då och då på en inläsning av författaren själv och det gav ännu en dimension till en fascinerande bok.”

I det rika utbudet av barn- och ungdomsböcker har juryn valt: Sen kom vintern, Per Gustavsson, Mitt storslagna liv, Jenny Jägerfeld, Vänta på vind, Oskar Kroon, Tiger, Tiger, Tiger, Åsa Lind & Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen, Sara Olausson, Dyksommar, Sara Stridsberg & Sara Lundberg och vi ser fram emot att läsa dem alla.


Searching for Sylvie Lee av Jean Kwok

Dag för månadens recension av Cecilia Agemark eller som hon också kallas @bokcillen

Romanen handlar om två systrar: Sylvie, den äldre systern som sex månader gammal skickades till släktingar i Nederländerna och inte återvände till föräldrarna förrän hon fyllt nio år. Då har den yngre systern, Amy, hunnit bli två år gammal. Sylvies relation till mamman känns irreparabel och hon suktar hela tiden efter att återvända till barndomens Nederländerna som hon delvis idealiserar; att efter nio år återförenas med en familj som man inte känner och som pratar ett annat språk måste ju ge bestående men.

Nu är systrarna vuxna och lever ganska skilda liv. Sylvie har alltid varit (över)ambitiös och har lyckats skaffa sig en gedigen utbildning, ett välavlönat arbete och en förmögen man, medan Amy fortfarande bor hemma hos föräldrarna. När mormodern, som egentligen är den som uppfostrat den äldre systern, ligger för döden bestämmer sig Sylvie för att bege sig till Nederländerna för att träffa henne en sista gång och vara med när hon dör. Efter begravningen försvinner plötsligt Sylvie utan några spår och den osäkra Amy beger sig över Atlanten för att ta reda på vad som hänt… Fram träder en okänd bild av systern och en massa familjehemligheter.

Det finns en hel del tänkvärda teman i romanen såsom immigranters tillvaro, familjelojalitet, kulturell identitet och hur invandrarfamiljers historia präglar framtida generationer. En slående citat som sammanfattar mycket av boken är: ”It is sad how trauma gets passed down from generation to generation.”

Intressant är också syskonrelationen och hur systrarna ser varandra jämfört med hur de upplever sig själva. Båda har väldigt dålig självkänsla när de beskriver sig själva samtidigt som de höjer varandra till skyarna. Jag tycker Kwok lyckats väl i att framställa nyanserade karaktärer. Och visst är romanen emellanåt ganska spännande, med små ledtrådar om dyker upp allt eftersom, men jag rycks ändå inte med full och helt. Det finns på något sätt en distans mellan mig som läsare och det som händer i romanen. Kanske är allt för uppenbart och kräver för lite av läsaren?

För mig ligger istället den stora behållningen i hur lekfullt författaren behandlar språket. Inte nog med att författaren lyckats ge varje person en egen röst, det tre språken som talas skymtar igenom på olika sätt även om boken enbart är skriven på engelska. I mammans kapitel lyser kinesiskan igenom och språket blir väldigt poetiskt med en mängd metaforer och bilder. Hon uttrycker sig på ett helt annat sätt än de som har engelska som modersmål. I de delarna som utspelar sig i Nederländerna anas nederländskan, framför allt genom idiom och fraser. Det är verkligen jättehäftigt att läsa om man är språkintresserad!

Det blir alltså inget toppbetyg den här gången även om jag tycker att romanen har sina kvaliteter. Boken figurerade på en rad amerikanska listor över sommarens bästa böcker, vilket väckte mitt intresse, särskilt då jag tidigare läst Kwoks debutrman Girl in Translation (svensk titel Nästan hemma) för ett antal år sedan och tyckte mycket om den. Kwoks andra roman är också översatt till svenska, Mambo i Chinatown, så jag antar att även Searching for Sylvie Lee kommer att översättas. Kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar med tanke på att det skulle vara en av sommarens bästa böcker? För det tyckte jag då inte att den var!

Länk till författarens hemsida finns här.

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Oändligt mångbottnad bok om hur ålen i alla tider gäckat människan och hur den än i dag är ett olöst mysterium. Vetenskap, historia och Patrik Svenssons egen barndom bildar fond till den vackra och omsorgsfullt formulerade texten. Bara efter någon sida var jag totalt uppslukad och i en vecka eller två var jag besatt av ålar. I skrivande stund har jag lugnat mig lite men faktum kvarstår att ålen, som jag knappt ägnat en tanke åt förut, är för mig ett mytiskt djur.

För inte visste jag att det fanns något som kallas ålfrågan, eftersom vetenskapen trots idoga försök misslyckats med att få fram väsentlig fakta om ålen. Man vet (?) att ålen föds och dör i Sargassohavet men ingen har någonsin sett en ål på denna plats. Många har försökt lösa ålens gåta, bla. psykoanalysens fader Sigmund Freud. Jodå, men den gode Sigmund nådde inte fram utan fick ägna sig åt psykoanalys och penisavund i stället. Det spekuleras i boken om ålen kanske varit en inspirationskälla till avundsteorin? Andra som studerat ålar är den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt vars forskning, lustigt nog, möjliggjordes av Carlsbergs bryggerier i Köpenhamn.

Som pojke fiskade Patrik Svensson ål tillsammans med sin far. Hans barndomsminnen och hans fina skildring av fadern genomsyrar boken jämsides med faktaavsnitt. Så här ett par veckor efter avslutad läsning är jag fortfarande förundrad över Ålevangeliet. Jag häpnar över hur lekande lätt den mångfacetterade texten flyter och hur jag som läsare smälter in i boken och upplever  barndomsminnena, vetenskapen, ålen, dronten och sjöelefanten.  Det två sistnämnda är sedan länge utrotade av människan vilket kanske också ålen, efter 40 miljoner år i haven, kommer att bli.

En Augustnominering för Ålevangeliet borde vara oundviklig.
(Extra kul är förstås att Breakfast Book Club är ambassadörer för just faktakategorin i år).

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. I skrivande stund såld till 33 länder.

Jag tänker på nötskrikor

Helsingfors är en fantastisk stad. Nästan var man än går finns intressanta hus, parker och stråk att undersöka. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Det är det ena.

Det andra är att jag tycker om anteckningar av dagbokskaraktär där författaren upplever och reflekterar över vardagen.

Det är därför jag tycker om att läsa Jag tänker på nötskrikor. I anteckningar från 2013 till slutet av 2018 möter jag texter där författaren tänker klokt, filosoferar intressant och kommenterar sina betraktelser. Ibland med humoristisk underton, ibland med svart allvar. Här resoneras om konsten, litteraturen och stundtals blir läsningen tidskrävande eftersom jag googlar efter bilder och författare som jag vill veta mer om.

Nötskrikorna då? När jag själv promenerar, vare sig det är i staden eller på landet, kan jag inga namn på fåglarna jag ser, och jag strävar ständigt att lära mig. Men det är som om namnen aldrig fastnar. Ett svart hål i hjärnan. Svart fågel, spräcklig fågel och aldrig någonsin sitter de stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna tänka efter. Det är antagligen därför jag extra mycket uppskattar vardagsskildringar där betraktaren verkligen kan sina fåglar. Och Helsingfors är full av dem.

Någonstans läser jag en recension som klagar något på vikten och menar att det blir lite för mycket mataffärer på bekostnad av samhällsbetraktelser. Som att det skulle göra det tråkigare eller mindre intressant. Så tycker inte jag. Det här är skarp skrivning som dessutom gör mig beredd att beredd att sätta mig på båten igen för att vara i staden igen

Det är sannerligen inte många som kan göra konst av sin vardag. Vill man räkna så går det nog fort. Michel Ekman är en av dem.

Jag tänker på nötskrikor. Michel Ekman. Utgiven av Schildts & Söderströms 2019.