Fröken Island av Audur Ava Ólafsdóttir

Hekla är döpt efter en vulkan, skildringen av hur hon kommer till världen i bokens första kapitel är helt underbart skrivet, med en nästan naturlyrisk ton. Hon växer upp på Islands landsbygd på en bondgård omgiven av lavafält.  1963 sätter hon sig på en buss till Reykjavik tillsammans med en bok av James Joyce, hon ska förverkliga sin dröm om att bli författare. I Reykjavik väntar hennes vänner Isey och Jon John på henne. Som alltid i Ólafsdóttirs böcker låter hon karaktärerna avslöja sitt själsliv genom monologer.

Isey som nyligen blivit mamma är plågad av ensamhet och den förutbestämdhet som hennes äktenskap för med sig. Jon John den homosexuelle sjömannen är misshandlad och pinad av sin homofobiska omvärld. Hekla själv säger inte så mycket, hon lyssnar, skriver och inleder ett förhållande med en ung man hon kallar poeten, en aspirerande författare. Att Hekla också skriver håller hon hemligt för poeten. Reykjavik 1963 är endast för män, det enda Hekla egentligen uppskattas för, är sin skönhet.

Jag tycker väldigt mycket om Ólafsdóttirs romaner, jag tar alltid hennes karaktärer till hjärtat. Jag är dock lite fundersam över Hekla, hon är ingen karaktär med djup, hon tycks istället fungera som katalysator för de andra. Fast jag gillar henne ändå och jag gillar den ganska mörka stämningen i boken. Reykjavik är satt på undantag som i limbo och bara läsaren vet att alldeles snart kommer det omvälvande 60-talet att ta över även Island och kanske finns det hopp för både hemmafruar, homosexuella och kvinnliga författare. Tror Fröken Island är en utmärkt bokcirkelbok, (precis som alla Ólafsdóttirs böcker), inte minst slutet är intressant att avhandla. Jo, jag funderar fortfarande över slutet.

Utgiven på Weyler förlag 2019. Översättning Arvid Nordh.

Bokfrukost om Poste restante – ett brev till Locmaria

Höstens tema på frukostbokklubben är hus, ett brett tema där man kan fösa in det ena och det andra. Brevlådor till exempel. Vi har läst och diskuterat Poste restante – ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet där brev och brevlådor har en central plats. Ingen av oss var särskilt översvallande efter läsningen och menar att hennes Mellan himmel och Lou är så mycket bättre.

Romanen handlar om en kvinna vars pappa dog innan hon var född. Trodde hon. Men det visar sig att det är oklart vem pappan är och det kan vara en man på ön Groix i Bretagne. Dit åker hon och livet tar en annan riktning.

Ett axplock kommentarer:

Sökt språk som står mellan mig och berättelsen
Lite för enkel handling
Känns ibland konstruerad, för många berättarstilar
Platt, den lyfter inte
Karaktärerna är stereotypa, inte minst mamma och gudmor
Feelgood ska vara som i en sagovärld
Logiska luckor
Tänker också leka att min elcykel är en häst
Kul med en talande brevlåda
Tyckte inte om den talande brevlådan
Tror att vi som svenskar missade en del litteraturreferenser på den franska ön Croix
Mamman Livia var ju en häxa!
Kul med en fransk feelgood, har läst alldeles för många brittiska

Vi diskuterar också det här med feelgood-genren. Hur intresset för den går spikrakt uppåt och att det kommer allt fler svenska romaner som är bra. Men är det fortfarande så att det är lättare att ”köpa” handlingen i utländska feelgood-romaner än svenska? Så här skrev Maggan härförleden:

”Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. ”

Vad säger ni?

Poste restante – ett brev till Locmaria . Lorraine Fouchet. Utgiven på Sekwa 2019, i översättning av Anna-Stina Johnson

Frukostintervju med Jenny Fagerlund

Hon är en passionerad feelgood-fantast och har just kommit ut med sin fjärde bok i genren. Vi måste förstås kolla upp vad hon äter och läser till frukost!

Foto: Kajsa Göransson

God morgon Jenny! Vad äter du till frukost? 
God morgon. Det är lite olika men oftast gröt med blåbär, äpple, banan, hallon eller mango (beroende på vad vi har hemma). Jag brukar även dricka en eller två koppar te. På helgerna köper vi gärna nybakat bröd från bageriet i vårt kvarter eller så bakar vi scones. Vi brukar även lyxa till det med nygräddade croissanter (som vi köper frysta från Ica = bästa köpet). Ibland gör vi även smoothies och så sitter vi länge och äter och pratar, om ingen ska iväg på någon aktivitet. Med fyra barn är det oftast fullt upp kring frukostbordet. Men om jag är ensam läser jag oftast nyheterna på mobilen eller ett magasin. 

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
En bra feelgoodroman. En bok att drömma sig bort och försvinna in i en stund. 

Feelgood passar vid alla tidpunkter på dygnet. Vad läser du just nu? 
Just nu läser jag Kärlek på menyn av Debbie Johnson. 

Vad använder du som bokmärke?
Jag viker hundöron …

Hundöron är ett klassiskt bokmärke, går ju även att vika hundöron i vissa e-readers! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag samlar varje enskild författares böcker så att de får stå bredvid varandra. Och sen vill jag gärna att mina favoriter står på en hylla som är lätt att nå :=) 

Jag vet! Man behöver alltid kunna få fram en favorit snabbt när omläsningsandan faller på. Vad skriver du på just nu?
Just nu skriver jag på min femte feelgood-roman som planeras till hösten 2020. 

Tack för intervjun och fin läsning av din senaste roman Ett litet steg på vägen.

Jag hade så mycket

I i Trude Marstens roman Hem till mig får man följa läkaren Ove under 30 år och romanens tidshopp med flera år i taget är oerhört effektfull. Jag älskade den boken.

Det är därför jag är så spänd på att läsa Jag hade så mycket som är upplagd på samma sätt. Första gången man möter Monika är hon tretton. Tjurig och tonårig avslöjar hon pinsamheter om sin kusin för sin familj och alla blir irriterade. Sedan följer vi hennes liv ända in i 50-årsåldern. Jag blir lika tagen nu. Det krävs en stor författare att hålla samman ett sådant långt tidsspann och skapa en intressant berättelse.

Det är ingen enkel väg hon alltid väljer, Monika. Ibland blir jag trött och tänker att ja men förfan skärp dig. Som när hon träffar en barnlös man som tycker att det är hysteriskt att vilja åka hem till den femtonåriga dottern och Monika liksom fogar sig i det.

Ska man stanna i en relation, eller ska man gå? Det är en fråga som ligger som en filt över hela berättelsen. Monika föraktar sin äldre syster som valt villa och Volvo med en och samma man, men avundas i samma stund systern. Själv träffar hon flera män.

Hennes relation till dottern är inte enkel, inte heller till föräldrarna . Det är tankeväckande (och både hoppfullt och deprimerande) att se hur relationer till de allra närmaste kan utvecklas, avvecklas och förändras under livet. Allra särskilt tycker jag om moster Liv, så driven och samtidigt förlorar så mycket.

Som läsare får man verkligen vara med i Monika. I tanke, ord och handling. Hennes reflektioner är spännande och givande oavsett om man håller med henne eller inte. Vad är detta att leva ett gott liv kan man fråga sig om och om igen i läsningen.

Avslutningsvis måste jag ge ett hurra för det otroligt snygga omslaget. Det är Hanna Wendelbo som illustrerat. Men det norska är väldigt fint det också.
(Notera skillnaden i ordföljd. Det norska Så mye hadde jag blir Jag hade så mycket)

Jag hade så mycket. Trude Marstein i översättning av Lotta Eklund. Utgiven på svenska av Albert Bonniers 2019.