Ormen i Essex av Sarah Perry

Romanen slukade mig med hull och hår. Klassisk men ändå nyskapande tog den mig med rakt in i den viktorianska tidsandan tillsammans med ett myller av distinkt vältecknade karaktärer och vackra mustiga naturscenerier. Språket är ljuvligt poetiskt, det slingrar sig men blir aldrig någonsin tungt.

Ormen i Essex utspelar sig på 1890-talet, en innovativ period i Storbritanniens historia. Den nyblivna änkan Cora Seaborne lämnar London för landskapet Essex tillsammans med sin sällskapsdam och son. Hennes äktenskap var olyckligt och hon reser för att komma bort från nyfikna blickar och skvaller. Hon är passionerat intresserad av naturvetenskap och ger sig ut på långa (okvinnliga) vandringar. Det är under en av dessa vandringar som hon träffar på prosten William och en djup vänskap börjar spira. De är på många sätt varandras motsatser, hon är genuint intresserad av vetenskap men fångas av och tror på de magiska myterna om en havsorm. William är en religiös man med stark gudstro, men också rationell och prosaisk. Han tror inte för ett ögonblick att den mytomspunna ormen i Essex existerar.

Runt Cora och William finns ett antal fantastiska karaktärer. Min favorit är Williams hustru Stella som under en svår sjukdom blir besatt av färgen blå. Hon är också den enda som vinner Coras annorlunda son Francis förtroende. För mig var Ormen i Essex en bladvändare men jag tror inte den är det för alla. Den är en världssuccé och Sarah Perry jämförs med bla. med Dickens. Även om jag vanligtvis avskyr jämförelser mellan författare och deras böcker skulle jag vilja säga att Ormen i Essex påminner mig om min favoritnobelpristagare Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Myllret av människor, , språkets vindlande vägar, den makalösa gestaltningen och fantasin. Jag är så fullt totalt golvad av Sarah Perry.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, översättning av Eva Johansson. Vår frukostintervju med Sarah Perry kan du läsa här.

Mördarens mamma av Ida Linde

Pojken som kommer att mörda har ärvt sin mammas mardrömmar. Hon ser med vanmakt hur maran rider honom om nätterna och noterar att livslinjen i hans handflata är bruten. Hon älskar honom över allt på jorden och kallar honom sitt lilla gryn. Hon sover i vardagsrumssoffan i den påvra lägenheten för att pojken ska ha eget rum. Han är hennes hela värld och förblir så även efter han mördat.

Mamman besöker troget sin pojke i fängelset varje vecka. Hon har alltid varit tillbakadragen men nu förvandlas hon till en skuggfigur, en ickeexistens. Men någon väntar på henne, en annan kvinna som hon kommer att kalla ”mitt livs sista förvåning”.

Mördarens mamma rymmer mycket outsagt, texten är gåtfull och innerlig. Själv knyter jag an till mamman och gråter över hennes smeknamn på pojken, mitt lilla gryn. Romanen är en utmärkt bokcirkelbok då mycket av tolkningen ligger i betraktarens öga. Dessutom är den kort, perfekt till detta ändamål helt enkelt.

Utgiven på Norstedts 2018. 

Rekviem: en hallucination

Somliga böcker skulle jag gärna vilja vara författare till. För att jag önskar att romanens ord och formuleringar hade runnit genom min kropp ut på ett papper och för att jag skulle vilja vara i en enastående berättelse medan den kommer till. Rekviem: en hallucination är en sådan bok.

Det är Lissabon och det är stekhett. Klockan är tolv och till en mötesplats kommer en man. Väntar, letar men ingen kommer honom till mötes. Har måste ha tagit fel på tiden. Kommer mötet vara vid midnatt? Nu fångar mannen en taxi och beger sig iväg för att fördriva tiden.

Med denna premiss hänger vi i hasorna på mannen när han träffar levande och för länge sedan döda människor. Vi samtalar med dem, dricker med dem och äter en bit mat. Vi lyssnar på deras historier, den ena mer fantastisk än den andra. En hallucination heter romanens undertitel och kanske är den här drömlika färden inte så sann och innerlig som den känns. Språket är perfekt, människorna inlevelsefullt skildrade och det känns både tacksamt och sorgligt när boken avslutas där den börjar. Trots sina 120 sidor har så oändligt mycket hänt både i romanen och i mig.

Rekviem: en hallucination. Antonio Tabucchi. Och för min läsupplevelse måste allt översättningen av Hans Berggren tillskrivas en stor del. Som bonus till de 120 sidorna finns en lika läsvärd del som handlar om hur romanen kom till. Romanen är utgiven 1991 och på svenska 2017 av Nilssons förlag.

Erotic Stories for Punjabi Widows av Balli Kaur Jaswal – en diskussion

Denna feelgood-roman kommer på svenska i april under namnet Erotiskt skrivande för ensamma änkor. Nikki, en ung Londontjej med indiska rötter behöver dryga ut kassan och tar därför ett extrajobb som lärare i kreativt skrivande. Kursen anordnas av det sikhiska templet och vänder sig till kvinnor. Dock, snart inser Nikki att de som anmält sig till hennes kurs egentligen inte är så väldigt intresserade av att skriva kreativt, de har helt enkelt kommit dit för att lära sig skriva. Men föreståndarinnan,

Maggan: Jag gillade verkligen att befinna mig i indiska kretsar i dagens London, för mig en helt annan värld som jag inte hade eller föralldel har någon aning om. Jag hoppas att bokens skildring är relevant?

Ann-Sofie: Intressant, rolig och annorlunda bok, ja! Det var lätt att slukas upp av den. Jag tror det var Cecilia som hittade den först, en breakfast-bookclubare. Jag köpte den och läste ut den i ett nafs. Den var så väldans omtalad i insta-flödena ett tag, och jag hoppas den får ett uppsving när översättningen kommer. Dock är jag inte så förtjust i den svenska översättning. Kan inte komma på exakt men det är dels skrivande i stället för Stories, historier, och ensamma i stället för Punjabi som jag inte gillar.

Maggan: Nä, den svenska titeln är inte klockren. Förvisso är det kanske en svåröversatt titel, lite svårtolkad. När jag hörde talas om boken och letade på storytel låg den  under rubriken erotiskt och det blir ju fel. Det är en feelgood som handlar om kvinnor i olika åldrar, förvisso punjabi men deras livserfarenheter är allmängiltiga. Fast om titeln säljer så är det ju bra för jag tycker att så många som möjligt ska läsa. Jag storgillade Nikki förresten, älskade hennes sätt att förhålla sig till alla och envar.

Ann-Sofie: Nej, inte erotik på det viset även om berättelserna som kvinnorna vill skriva ofta är erotiska. Jag älskar också de olika kvinnorna och de skildras ömt och bra. Inte minst föreståndarinnan, som man ganska snabbt förstår har ett bekymmer som präglar hennes inställning till livet och människorna. Det är en inlevelsefull skildring som är både sorglig och rolig på det där utmärkta feel-good-viset. Att söka sin identitet, i London och i sin religion. Och visst får man lust att besöka nya delar av London.

Maggan: Vi rekommenderar verkligen den här boken eller hur? Jag läslyssnade via storytel och den brittiska inläsningen är jättebra.

Ann-Sofie: Ja det gör vi! Hoppas nu att översättningen blir bra.