Inlägg

Publicerat

Tiden går så långsamt när man tittar på den

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Josefine Lindéns debutroman är en riktig bladvändare. Det är ingen thriller, det är ingen feelgood. Det är heller ingen chic lit. Det här är nånstans mitt emellan och jag gillar det. Den handlar om ett par som efter många försöka och mycket längtan får ett barn, men mamma Caroline hamnar i förlossningsdepression och kastar sitt barn från balkongen. Sen är det många vändningar fram och tillbaka. Ska hon få tillbaka sitt barn? Hur går man vidare? Kan man förlåta? Barnet överlever men hur skadat är det?

Språket är drivet och rappt och framförallt fångande. Man vill bara fortsätta läsa, aldrig sluta. Det är otroligt spännande utan att innehålla några biljakter eller egentliga cliffhangers. Man. Bara. Vill. Inte. Sluta. Läsa. Och trots det allvarligt temat är det aldrig nattsvart utan emellanåt finns en glimt humor här och där utan att bli raljant eller slå över.

Berättarspråket påminner en del om tv-seriesberättandet, berättandet är indelat i tydliga episoder. Ibland kanske det blir lite ytligt men vissa saker går väldigt fort men i det stora hela gör det ingenting.

Jag längtar efter att få läsa mer, vad hände sen? En uppföljare är eventuellt planerad om några år men just nu skriver Josefine på annat. Så länge rekommenderar jag  varmt denna Tiden går så långsamt när man tittar på den till alla att läsa i sommarsolen!

Publicerat

Carl-Johan Vallgren skriver som Lucifer – Skuggpojken

De bästa böckerna är inte sällan de som man inte alls överhuvudtaget funderat på att läsa. Så var det med Skuggpojken, jag är övermätt på thrillers och förväntade mig egentligen ingenting alls på den författarpresentation jag bevistade i början av sommaren. Men Carl-Johan Vallgren fascinerade och drog in mig i historien genom att berätta bakgrunden till det inledande kapitlen om pojken som försvann vid Kristinebergs tunnelbanestation samt om huvudpersonen Danny Katz ungdomsöde. Jag var bara tvungen att börja läsa boken direkt när jag kom hem.

Det handlar alltså om Danny Katz ett språkgeni med en säregen bakgrund som driver en liten översättningsfirma och om Eva Westin åklagare, även hon med mycket outrett inom sig och vars ungdomsupplevelser är sammanflätade med Katz. Båda dras in i utredningen kring affärsmannen Joel Klingbergs försvinnande.

Det är förvisso en skröna vi läser, men också en komplex och anmärkningsvärt noga researchad thriller. Det är uppenbart att Vallgren har läst på om den svenska rättsapparaten och om hur polisen arbetar med ekonomiska brott. Jag älskar hans språk, lätt och mångfasetterat med ett otroligt driv, inte minst i upplösningen då han tar oss med till Dominikanska republiken och låter en tropisk storm inrama det detaljerat kusliga skeendet.

Himlen var likgrå skriver Vallgren och jag fnissar till trots spänningen, en fantastisk nyans på himlen i en så kallad thriller-noir. (Färgnyansen borde faktiskt läggas in på Beckers färgkarta, i alla fall om ni frågar mig.)

Jag ser fram emot nästa del i denna thrillerserie, denna gång är det ingen tvekan om att jag kommer att läsa. Om jag vågar förstås, det är ju Lucifer själv som skriver…

Skuggpojken är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2013.

 

Publicerat

Nu du Blonde

I fem avsnitt läste Bokcirkeln i SR Joyce Carol Oates Blonde. Då pratades det om ”sex, fakta, fiktion och metaforer”. Vare sig jag eller Marie (min kollega i bokfrukostarna och tillika bloggare på En och annan bok) lyssnade eller läste. Men nu ska vi göra det och vi följer Bokcirkelns läsplan. Vad kommer vi att samtala om? Följ oss på bloggarna! Kanske läser du Blonde, du också?

Till nästa vecka läser vi till Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

Publicerat

Tre dagar – tre böcker

solstolAck, solstolsläsningen! Det måste vara den bästa sortens läsning.  Jag lägger mig tillrätta, solskenet gör hjärnan seg mellan varven och jag slumrar tjugo minuter och fortsätter sen att läsa. Jag har svårt att tänka mig något skönare. Tre dagars semester har jag haft och tre böcker har jag läst.

Sommaren före mörkret av Doris Lessing.  I alla år har Kate Brown varit familjens mittpunkt. Hon har citat. Nu är alla barnen vuxna och upptagna på olika håll i världen. Hennes make, som är läkare ska arbeta i USA under tre månader.  Huset behöver inte vara en samlingsplats. Kate behöver inte vara den som sköter om alltsammans. När hon får frågan om att vara tolk på en större konferens tackar hon ja. Inte för att hon särskilt vill, utan för att hon inte vet vad alternativet för den här sommaren skulle kunna vara. Sommaren blir en övergång till något annat. Först tänker jag mig att det är en frigörelse, ”hipp hopp hurra jag kan försörja mig själv, leva självständigt och inte alltid ha fokus på alla andra”. Men det handlar snarare om förändringen och ångesten över att bli medelålders. Gammal, obehövd, ful. En som människor inte tittar på, en som är en gammal kärring. Det är det som är mörkret.

Ibland, om man har tur, får en process eller ett stadium verkligen ett koncentrerat förlopp. Kate skulle få erfara att denna sommar blev en sådan där förkortad, intensifierad, koncentrerad period. Vad skulle hon få uppleva? Inte stort mer än hon helt enkelt blev gammal,

Intressant tema, men jag tycker boken är ganska trist. Jag läser med ett höjt ögonbryn och somnar faktiskt rätt ofta. Trots att det är Lessing.

(Tips från DNs Lotta Olsson)

Patient av Ben Watt. Jag följer Linda Skugges tumblr där hon just läst Patient. Känner igen Watt på bilden, men har nog inte hört talas om. Hursomhelst är han sångare i Everything but the Girl . Under tidigt 90-tal blir han svårt svårt sjuk. Boken följer honom under de där veckorna på sjukhuset där man försöker hitta vad som är fel på honom.  Så bra bok! Jag tycker i och för sig om sjukdomsskildringar (i böcker där de är hanterbara) men det räcker såklart inte med det. Här är det välskrivet och intressant, med memoariska utblickar och poetisk konkretion.

Jag googlar runt och får hos bokhora låttips av Helena Dahlgren.

978-91-27-08887-0_DSpellmans arkiv av Lisa Lutz. Att plocka böcker som en bibliotekarie ställt fram för exponering på hyllorna är roligt. Den här boken är en sådan. Eftersom jag aldrig läser baksidestexter är det omslag och inledningssidan som får avgöra om det blir något eller ej. Så här ser den ut.

Spellmans är en familj som driver detektivbyrå med lyckade resultat. Spaningsmetoderna använder de tveklöst inom familjen också för att hålla koll på varandra, vilket stundtals behövs. Berättaren är dottern Izzy. Romanen är rolig på ett sätt som passar mig på pricken och allt är synnerligen underhållande.  Jag sträckläste och somnade inte en enda gång.

Det var det. Nu är det regn.