Bokfrukost om Hjärtlinjer

”Det här är mer än en roman om hudfärg och betydelsen av att ha exakt den rätta nyansen”, säger någon. Morgonens bokklubb har samlats för att samtala om Hjärtlinjer. ”Jag läser en roman som handlar om identitet och att skapa sig själv, vara sig själv”, menar en annan.

Hjärtlinjer handlar om tvillingarna Vignes, Stella och Desiree, som växer upp i en amerikansk småstad. När de är sexton år får de nog och sticker från den begränsande trånga orten. I New Orleans hankar de sig fram med småjobb. Men så försvinner Stella även från systern. Romanen börjar när Desirée i slutet av 60-talet återvänder till barndomshemmet, nu med sin dotter.

För mig går läsningen  något trögt i början. Kanske är det för att saker och ting ska sättas på plats, jag vet inte. Men snart blir det en bladvändare. Berättelsen växlar mellan sent 60-tal och sent 70-tal för att sedan avslutas i 80-tal vilket när tvillingarnas döttrar av en slump träffats. Samma rötter, men helt olika bakgrund kommer de att närma sig varandra.

”Den ger så många perspektiv”, säger vi. ”Alla karaktärer är mångfacetterade och intressanta. ” ”På så vis får frågan om betydelsen av hudfärgens nyanser så många bottnar och författaren vrider och vänder på frågan utan att någonsin bli ointressant.”

Hjärtlinjer av Brit Bennet. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2020 i översättning av Sofia Nordin Fischer.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist

En enastående vackert skriven självbiografi om att vara förälder till ett annorlunda barn. Conny Palmkvists dotter Lova kommer till världen efter en komplicerad graviditet och svår förlossning. Det konstateras snabbt att flickan har gomspalt, vilket kan lösas med specialmatning, och familjen får åka hem. Dock är flickan är ett mysterium, följer inte gängse mönster avseende någonting, föräldrarna försöker förtvivlat förstå sig på sin dotter men ingenting tycks falla på plats. När Lova är 9 månader gammal och genomgår den smärtsamma gomspalts-operationen, låter en sjuksköterska undslippa sig att gomspalt inte sällan är förenad med andra tillstånd.

Jag står alltid hudlös inför texter av Conny Palmkvist, hans språkliga fingertoppskänsla är sådan. I denna innerliga och insiktsfulla bok berättar han om sin älskade dotter, sina tillkortakommanden och sin enträgenhet i att försöka möjliggöra det bästa för henne. Att hon får vara den hon är. Det är otroligt gripande och jag tycker absolut ni ska kasta er över denna skildring av att vara ”nästan bra på livet”. Jag lyssnade till boken och vill nämna att Björn Wahlberg gör en väldigt bra inläsning. Jag har också tidigare recenserat två av Conny Palmkvists ypperligt fina romaner, följ länkarna för att läsa.

Tusen ord för allt    Håll inte tillbaka kärleken, William Holden

Nästan bra på livet är utgiven på Bazar Förlag 2021.

Den sista migrationen

En vinter för flera år sedan gled jag genom ett arktiskt blått fjordlandskap, ombord på fartyget Polarlys. Där och då sögs jag in i romanen Flickan med glasfötterna som jag tyckte samspelade så väl med miljön utanför. Samma magiska känsla får jag när jag läser Den sista migrationen. Jag uppslukas av berättelsen om Franny Stone som börjar i en nutid, där Franny letar efter ett skepp som kan ta med henne på jakt efter de sista silvertärnorna. Tidsmässigt är nuet en bit in i framtiden. Klimatkrisen är bortom många gränser, det mesta av djurvärlden är utrotat och de sista arterna skyddas i ett reservat i Europa.

Inledningsvis är allt höljt i dunkel. Vem är Franny? Varför är hon så totalt besatt av att hitta fåglarna? Frågorna är många. Men tidshopp fram och tillbaka gör en spännande berättelse och gåtorna både uppstår och förklaras allteftersom.

Personerna gestaltas lysande. Alla är komplexa med dåliga och bra sidor, blir aldrig platta. Det är ännu en stor behållning i boken. Jag lär känna människorna bit för bit, gillar visst och ogillar annat.

Det finns förvisso en del hack och ologiskheter i boken. Men man förlåter det därför att det som är bra är så väldigt bra. Och helt säkert är att jag kommer att tänka på Franny Stone länge. Väldigt länge.

Den sista migrationen. Charlotte McConaghy. Utgiven på svenska av Lavender Lit 2020 i översättning av Carina Jansson. Fotot är hämtat på Pixabay som har många vackra bilder på silvertärnor att bli uppslukad av.

Tritonus av Kjell Westö

En roman med musikaliska karaktärer, helt oemotståndligt för mig som är precis tvärtom. De musikaliska referenserna genomsyrar texten och läsaren får en liten aning om hur världen kan te sig från en genommusikalisk människas horisont. Att höra musiken inom sig är både välsignelse och förbannelse.

Den kände dirigenten Tomas Brander närmar sig sin 60-årsdag och hans värld har börjat gunga. Insikten om att något inom honom gått förlorat och att hans förmåga till musikaliska stordåd har falnat bidrar till att han bygger ett stort schabrak till hus i skärgården och flyttar dit. Närmsta granne är en man i samma ålder, Reidar Lindell psykolog och hobbymusiker. Lindell och Brander blir vänner.

Har alltid älskat Westös karaktärer, mänskliga, ynkliga, osympatiska, alltid älskansvärda. Så även här. Jag fångas av männens vänskap, deras insikt i att livet inte är för evigt, deras ofullkomlighet i relationer både med vänner, kvinnor och barn. Så mycket jag känner igen och så medmänskligt intelligent skildrat. Westö är en av vår tids stora berättare och att jag läslyssnade till boken i Westös egen uppläsning på lågmäld finlandssvenska gjorde upplevelsen ännu finare. Är nog ett halvår sedan jag läste men berättelsen, musiken och karaktärerna lever fortfarande starka inom mig.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.