Dubbel frukostintervju med Eva Swedenmark och Annica Wennström

Den här morgonen blir det dubbelintervju med två författare som ligger bakom ”bär-böckerna”. Den första kom 1998 och hette Smultron och svek och jag minns den som väldigt trevlig feelgood, fast då hade vi inte börjat använda ordet, tror jag. Böckerna handlar om familjen kring restaurang La Stella i Åre. Nu kommer Rönnbär och romantik som Maggan ska läsa snart. Så hur är frukostvanorna undrar vi!

God morgon! Vad läser ni helst till frukost? 
Eva: Älskar prasslet av min morgontidning till frukostkaffet.
Annica: Det jag skrivit dagen innan. Det är en bra start på arbetsdagen. Men jag kollar förstås också sociala medier. 

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Eva: En som försätter mig i ett harmoniskt och skrivlystet tillstånd. Till exempel Agneta Pleijels suveräna vackert skrivna Dubbelporträtt 
Annica: Åh, det är ju den som man tvingade sig att sluta läsa kvällen innan för att få några sovtimmar! Om jag ska välja en ny läsning någon morgon så får det gärna vara någon mysig roman som går bra att umgås med i sängvärmen. Gärna med starka relationer. 

Vad läser ni just nu? 
Eva: Alltid flera böcker på gång. Just nu Guillaume Musso La fille de Brooklyn (i min ständiga strävan att förbättra min franska). Zadie Smith Aningar, Louise Glück Meadowlands och Alice Zeniter Konsten att förlora 
Annica: Eftersom jag är inne i en intensiv skrivperiod blir det mitt eget och det jag och Eva skriver tillsammans. 

Vad använder ni som bokmärke? 
Eva: Jag viker ett hörn 
Annica: Jag har ett väldigt fint bokmärke från det samiska författarcentrumet Tjállegoahte, det påminner mig om hur många viktiga, och oskrivna historier det finns att berätta. 

Vilket är det bästa stället att läsa? 
Eva: Nersjunken i min soffhörna insvept i en pläd eller i hammocken på sommarön. 
Annica: Hm. överallt skulle jag säga. Men min favoritfåtölj är inte så dum. Den var min farmors. 

Härliga platser! Skriver ni på något nytt redan nu?
Eva: Annica och jag skriver på två manus. Jag, Eva, har två egna projekt som jag funderar på intensivt och skriver så sakteliga på. 
Annica: Det känns som om jag och Eva alltid har något på gång! Både var och en för sig och tillsammans. Pratar vi med varandra så liksom ramlar det ut idéer. 

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur ni sorterar böckerna i
hyllan? 

Eva: Oj, det skulle bli ett långt svar! Poesin är färgsorterad. Mina kvinnliga favoriter, har egna stringhyllor. Det finns en fransk hylla i vardagsrummet med fotoböcker och fakta och en stringpockethylla med fransk litteratur, en algerisk hylla med fakta och skönlitteratur. Alla andra romaner i bokstavsordning efter författarnamn. Det jag läser just nu i en stringpockethylla vid min säng. Och så vidare. Ja, jag har stringhyllor i alla rum! 
Annica: Lite alfabetiskt för att det ska gå och orientera sig, men jag ställer också författare som jag tror skulle gilla att umgås med varandra tillsammans i bokhyllan.   

Stringhyllor i varje rum låter flott! Då tackar vi för intervjun och önskar en trevlig fortsättning på dagen.

Nattrodd av John Ajvide Lindqvist

Språket och formuleringarna i denna utsökta novell är ljuvliga, så på pricken exakta. Två väninnor, Alice och Monica, har i åratal puttrat ut med sin lilla båt till en ö i Stockholms norra skärgård. Så även detta år och som alltid den sista helgen i juli. Något har förändrats dock, även om ingen av dem säger det rätt ut ligger insikten under ytan, denna tur kan vara deras sista. Åren har börjat ta ut sin rätt.

John Ajvide Lindqvist är lika enastående som vanligt. Jag älskar hans varma humoristiska beskrivning av hur de båda äldre kvinnornas tar sig ur båten. Hur sparsmakat men ändå fylligt deras långa liv skildras. Hur faran kommer i en handvändning och förvandlar deras skärgårdstur till ren skräck.

Utgiven på Novellix, men finns också på Storytel i en lysande inläsning av författaren själv.

Bokfrukost om Sista dagen

Vi gillar John Grisham. Hans sätt att brinna för ett ämne och låta det genomsyra romaner, att låta den ”lilla människans” kamp stå i centrum och gärna låta dem vinna i juridiska processer. Med det sagt bestämde vi oss på senaste frukostbokklubben att Sista dagen inte var någon av hans bättre.

Romanen utspelar sig på en bomullsfarm i södra USA, sent 40-tal. Ägaren, Pete Banning, avslutar sina sysslor och åker till sin syster för en bit mat. Inom sig ber han om ursäkt för att han kommer att ställa till det för henne om en liten stund. Milt uttryckt. Pete ger sig iväg till kyrkan och skjuter ihjäl pastorn med tre skott. Den första delen av boken handlar om rättegångsförfarandet fram till att Banning dör i elektriska stolen. Del 2 är en krigsskildring från Filippinerna där Banning stred under fasansfulla omständigheter och i den sista delen är vi tillbaka på farmen där skickliga advokater lyckas knäcka återstoden av det Banning lämnat efter sig.

Bokens ”gåta” kretsar förstås om varför Pete begår mordet. Var det något som hände under kriget? Var det något med frun som sitter psykotisk på mentalsjukhuset. Ja, vi läser och läser och säger:

– detaljerad och utdragen krigsskildring som inte gav några svar
– trots alla detaljer fick man inte veta något om vem Pete var
– nästan dokumentärt. Och patriotiskt. Men ingen plats för egna reflektioner
– var är glöden?

Nä, ska man börja läsa Grisham så ska man nog inte börja här. Ta till exempel Grey Mountain eller Rooster bar i stället.

Amerikansk jord av Jeanine Cummins

Historien tar sin början i våra dagars Mexiko, närmare bestämt i Acapulco, (det forna semesterparadiset), en stad som numera helt och hållet regeras av knarkkarteller. Lydia och hennes åttaårige son undkommer med knapp nöd att blir mördade. I trädgården utanför ligger Lydias man och 15 ytterligare familjemedlemmar ihjälskjutna. Morden är en hämnd för en artikel Lydias man skrivit om den regerande knarkkartellen Los Jardineros. Lydia och sonen Luca tvingas fly hals över huvud. Snart inser hon att hon, som så många andra, måste lämna landet genom att följa den farligaste migrantvägen av dem alla, taket på godståget ”La Bestia” för att sedan till fots ta sig till USA.

Amerikansk jord är en bladvändare, men definitivt ingen thriller. Rakt av skildras livsvillkoren för befolkningen i ett Mexiko som styrs av kriminalitet och som under de sista årtiondena utvecklats till världens tredje farligaste land. Lydias och Lucas flykt mot norr kantas av hunger, utmattning och fasa men trots deras och andra migranters förtvivlade situation, finns empati och godhet som motvikt till våldet. Romanen blir aldrig tröstlös, trots mörkret och realismen.

I samband med att boken blev uppmärksammad av Oprah Winfrey m.fl.. hörde kritiska röster mot att en amerikansk författare utan mexikansk bakgrund, skildrade den mexikanska tragedin. Att Jeanine Cummins inte hade rätt till historien och att liknande böcker skrivits av latinamerikanska författare som aldrig fått någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Det sistnämnda stämmer säkert, men att Jeanine Cummins inte skulle ha rätt till berättelsen känns för mig absurt. Hon har skrivit en enastående roman och om författare skulle begränsas av att de måste ha ”rätt” till den historia de berättar, vad skulle vi leva i för värld då?

Utgiven på Bazar 2020, översatt av Molle Kanmert Sjölander.