Inlägg

Publicerat

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Eftersom jag hyser en djupt rotad misstro mot skenbart fridfulla villakvarter blir jag fast redan när jag hör titeln. Småbarnsmamman och tillika mäklaren Bianca blir påkörd och svårt skadad på familjens uppfart i just ett idylliskt villaområde. Bilen framfördes av en kvinnlig granne och allt tyder på att det var en olycka. Eller bör hennes man Micke, som hör ambulansens olycksbådande sirener ljuda på väg hem från jobbet, ana oråd?

Ironiskt nog har Bianca, förmodligen lite yrkesskadad, dammsugit nätet efter information om grannskapet innan hon och Micke köpte huset. Hon är också, även det ironiskt nog, ganska skrockfull och oroar sig ofta för att det värsta ska hända. Nu ligger hon i koma på en intensivvårdsavdelning medan hennes man och de två barnen står hjälplösa bredvid.

En roman om ett brott står det på omslaget, (måhända inspirerat av Sjövall & Wahlöös ”roman om ett brott”), men precis som Edvardssons tidigare romaner är Goda grannar mer än en spänningsroman. Edvardsson har fingertoppskänsla i att med små medel skapa såväl karaktärer och relationer. Hans texter ligger nära verkligheten. I Goda grannar kommer vi nära skolans värld, (Edvardsson är lärare själv), insiktsfullt skildras diagnosernas och föräldradominansens tid och landar i det faktum att trots all vilja till utveckling är människans beteende sig likt.

En detalj i Edvardssons texter som jag verkligen uppskattar är de små subtila kornen av humor som finns gömda i texten. Som när grannen på fullt allvar menar att man bör borra en egen brunn för att kunna ha en perfekt gräsmatta även vid vattningsförbud eller det lilla barnet som menar att mamman bör vara utsövd eftersom hon sovit jättelänge, när hon egentligen varit medvetslös.

Vore kul om Goda grannar precis om Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, blev en världssuccé! Romanbyggena påminner om varandra men historierna är olika. Goda grannar känns väldigt svensk i jämförelse, inte minst i skolskildringarna. Men vad fasen, varför funderar jag över detta? Bra Nordic Noir är boken i vilket fall som helst!

Utgiven på Forum 2020.

Publicerat

Bokfrukost om Flyktingar

Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.

Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.

Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco

Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?

Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.

Så tänker jag. 8.30. AM.

Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren

Publicerat

Sanningens kalas av Marie Lundström

Inom Isabel är det aldrig tyst. Hennes ”unquiet mind” jobbar på övertid med allehanda grubblerier. Tankarna maler oavbrutet och formulerar mening efter mening, inte sällan fyllda av obetalbara metaforer. Utåt sett är hon en annan, en betraktare. Kanske beror hennes inåtvändhet på mamma eller mamsingen som Isabel kallar henne, modern pratar oavbrutet och vill gärna ha förtroenden vilket Isabel aldrig ger henne. Mamman saknar både förmåga att lyssna och att bevara hemligheter.

Det tar en stund innan jag tar Isabel till mitt hjärta, men när jag väl gör det känner jag djup samhörighet.  Funderar hur hon skulle vara att möta i riktiga livet? Jag skulle förstås bara se en kvinna som inte gör så mycket väsen av sig och inte ha en aning om hennes melankoliskt reflekterande inre liv, om den blodfulla grubblare hon är. Vi skulle inte bli vänner och förlusten skulle vara helt på min sida.

Genomsyrad av en stilla vanvettig humor rullar romanen på och jag blir ömsom road ömsom förfärad, Isabels tankar hoppar från tuva till tuva men jag förstår precis. Ensamma är vi alla innerst inne, de gäller bara att hålla näsan över ytan och ta till oss vad livet bjuder. Som Isabels kollega på Stadshuset, Maggan, som har ett passionerat förhållande med en ”fritidspolitiker” på arbetstid medan hennes man svartsjukt försöker ta reda på vad som pågår. Isabel själv har ett förhållande med en annan kollega, men ingenting har någonsin varit lätt för Isabel, förutom relationen med barnen, den är självklar.

Sanningens kalas och vandringen i Isabels inre kommer att stanna hos mig länge. Lyssnade till författaruppläsningen som är väldigt fin med Marie Lundströms mjuka uttrycksfulla norrländska.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020.

Publicerat

Rainbow Milk av Paul Mendez

Vi välkomnar, @bokcillen alias Cecilia Agemark, tillbaka till oss som vikarie!

I augusti pågick under två veckor Edinburgh International Book Festival och i år kunde man följa programmet från hemmadatorn. I ett av de intressantaste samtalen jag lyssnade på samtalade John Willams från The New York Times Book Review med Douglas Stuart, Paul Mendez och Maaza Mengiste om deras aktuella böcker, vilka samtliga lät mycket intressanta (det går fortfarande att ta del av samtalet) . Jag började med Paul Mendez delvis självbiografiska debutroman Rainbow Milk. Boken bygger dels på författarens eget liv, dels på de erfarenheter han föreställer sig att farföräldrar hade när de kom till England på 50-talet.

I första delen av romanen kommer ett gift par från Jamaica till kol- och järndistriktet The Black Country i Midlands. Flytten liknas i boken som att flytta från Edens lustgård till Sodom och Gomorra. Allt är smutsigt och mörkt där hemlandet var ljust och färgrikt. Det blir inte alls som de tänkt sig; för även om de formellt räknas som brittiska medborgare tillåts de aldrig känna sig som sådana. De får inte de jobben de är kvalificerade för utan får nöja sig med det som erbjuds. Den här delen av boken är väldigt kärleksfullt berättad och man förstår verkligen hur uppgivet det kändes.

I den andra och längsta delen av romanen blir Jessie, bokens huvudperson, precis som Mendez själv, utesluten ur Jehovas vittnen när det uppdagas att han är homosexuell. Delarna om hur det är att lämna Jehovas vittne känns mycket trovärdiga. Som 19-åring flyr Jessie till London och livnär sig som sexarbetare. Denna del utspelar i början av millenniet och handlar till stor del om hur det är att lämna den religiösa gemenskapen och bli del av det sekulära samhället utan att egentligen ha några verktyg eller kontakter. Det blir mycket sex, alkohol och droger. Musiken tar stor plats genom hela romanen och ännu en gång önskar jag mig en playlist (som hade varit väldigt lång!).

Sista delen utspelar sig 2016. Jessie har lämnat prostitutionen bakom sig och lever mer stadgat med en partner som är etablerad poet. Mycket har förändrats för Jessie men attityderna gentemot honom som svart man har inte gjort det. Upplevelsen av att vara svart man i ett vitt samhälle står i fokus i romanen. Det handlar om den svarte mannens självbild; en bild som genom historien kanske framför allt påverkats av den vite mannens bild av honom.

Mendez påpekade vid flera tillfällen under samtalet på Edinburgh International Book Festival att det är en intersektionell roman. Jag var tvungen att kolla upp begreppet för att till fullo förstå vad han menade. Så här står det på Wikipedia:

”Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bl.a. ras/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion. Intersektionalitet avser studiet av diskriminering och förtryck i snittet eller skärningen (engelska intersection) mellan maktrelationer.”

Rainbow Milk är en väldigt intressant idéburen utvecklingsroman samtidigt som det är en drabbande historia, särskilt med tanke på att den till stor del är självupplevd. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att få in så många teman i en och samma bok men Mendez lyckas väl. Är man intresserad av maktstrukturer tycket jag detta är måsteläsning.

Jag uppskattade också London-miljöerna mycket. Mot slutet blir romanen blir det riktigt spännande när Jessie försöker finna en pusselbit i sin identitet och Mendez knyter ihop allt på ett fint sätt. Romanen är kort sagt en imponerande debut!

Läs mer om boken hos förlaget: https://www.hachette.co.uk/titles/paul-mendez-2/rainbow-milk/9780349700571/

Vill man ta del av samtalen på Edinburgh International Book Festival kan man göra det här: https://www.edbookfest.co.uk/