Vi fick Kvinnan i fönstret presenterad för oss på ett sätt som gjorde att vi började läsa den på vägen hem. Ann-Sofie som inte tycker om blodiga böcker var betänksam – i en halv sida. Sen var hon fast. För övrigt är det här en väldigt filmisk historia. Såväl när det gäller referenser som dramaturgi.
Maggan: Jag älskar alla filmreferenser! Redan på första sidan i romanen hamnar läsaren i en 2000-tals version av Hitchcocks klassiker Fönstret mot gården och på sida två liknas grannkvinnan vid Rita Hayworth i den lika klassiska filmen Gilda. Redan där börjar jag läsa som om jag egentligen såg en film. En film i technicolor som i slutet på 50-talet.
Ann-Sofie: Jag hade hört (av dig?) att man borde vara uppmärksam på alla repliker. Men jag glömde bort det. Jag var så upptagen med Anna, om varför hon var instängd i sitt hus och var familjen var. Anna är dock väldigt uppmärksam på replikerna. Hon kan varenda film, varenda scen, varenda replik där hon sitter med sina vinflaskor och ser på film. Men det här är ingen patetisk kvinna, det blir man snart varse. Och visst blir man sugen på att plocka fram teleobjektivet och plåta lite hos grannarna?
Maggan: Efter att ha läst Kvinnan i fönstret kommer jag inte ens att tjuvglo in genom grannens upplysta fönster en mörk kväll. Gud vet vad för hemskheter jag skulle kunna se där.
Ann-Sofie: Och jag är tvärtom! Jag sitter med kikaren varenda kväll. Vi kan ju inte avslöja slutet här så klart. För mig var det helt oväntat. Ett Nämen!! Kanske nu, några dagar senare kanske jag borde ha anat det lite tidigare. Men jag älskar att få överraskningar. Eller säger jag för mycket nu?
Maggan: Vi kan väl säga att slutet är otroligt elegant, värdigt vilken thriller som helst och när orsaken till Annas trauma avslöjas går boken över från thriller till skräck. Kvinnan i fönstret är en värdig vinnare av Årets bok 2018 om det nu skulle bli så.
Jag läslyssnade via Storytel. Drygt fyra timmar in i boken la jag av, 1793 blev helt enkelt för magstark för mig. Förstå mig rätt nu, jag tyckte det var en bra roman, imponerades av språket och mustigheten i skildringen av det sena 1700-talets Stockholm. Jag ser staden med dess invånare tydligt för min inre syn, armodet, fattigdomen, utsattheten och grymheten. Skildringen kring det bestialiska mordet är knivskarp och väldig obehaglig enligt min åsikt, även om jag tror att många andra kanske skulle bytt ut ordet ”obehaglig” mot det mer positiva ”läskig”. Värt att notera är att om romanen skrivits av en sämre författare hade kanske jag klarat att läsa ut.
En välskriven, smart, vacker och berörande roman som tar sin början i Nigeria på 80-talet. Yejide och Akide träffas och förälskar sig när de båda studerar vid universitetet. De är moderna unga människor i ett Nigeria som fortfarande präglas av äldre seder och bruk, vilket blir extra tydligt då deras äktenskap blir barnlöst. Trots att Akide lovat Yejide att aldrig någonsin ta en andra hustru övertalas han av sin mor att göra just detta. Yejide är förkrossad både över makens svek och sin innerliga längtan efter barn.
Röstningen av