Den här boken skulle man inte kunna diskutera på morgonen. Det krävs något alkoholhaltigt till.
Baren på Hotell Kung Carl i Stockholm var platsen för vårt nattliga boksamtal och romanen var Claire Castillons Därunder ett helvete. Vi hämtar våra glas och tittar förväntansfullt på varandra. Är det någon som har fattat?
Berättarjaget förefaller inledningsvis vara en kyligt betraktande människa. Emotionellt störd och oförmögen att ta mot välvilja och vänlighet. Vi ställer oss på hennes utgångspunkt och ser på hennes man – Åsnan – med samma kalla blick till en början. Men när sedan berättelsen vindlar in i dåtidens förklaringar förstår vi att för den här kvinnan kommer det att gå käpprätt åt skogen. En välpolerad yta – men därunder ett helvete.
Barndomen vävs samman med nuet och vi rör oss mellan tidplanen som i rytmiska vågor. Visst förstår vi att den tyranniska Mamman präglat hela familjen och rispat djupa sår som aldrig kan läkas. Men varför finns inte någon självreflektion hos berättarjaget? Varför blev Åsnan – som vi alltmer sympatiserar med – överhuvudtaget förälskad i den här kvinnan?
Frågetecknen staplar upp sig på bordet. Det blir mycket vi inte förstår i denna medvetandeström. Det begriper vi i allafall.
Därunder ett helvete. Claire Castillon. Utgiven 2008. På svenska av Sekwa 2009. Min pocketutgåva kom 2010
Jag har tidigare läst Castillons novellsamlingar och de rekommenderar jag mycket. De är lika svarta. Men mer skruvade och absurda.
_____
Good Night Book Club med svartmålade väggar, fördragna fönster och ett stråk av svårmod som ska omgärda den lite smutsigare litteraturen och den tyngre drickan i glaset. Och klockan ska vara 23.
Så skrev vi i somras. Nu har vi haft premiär! Nästa nattbokklubb kommer i februari.
Jag läser alltid när jag åker buss/tåg/flyg. Jag har ett sätt att läsa som gör att jag samtidigt kan titta på utsikten . Jag vet inte hur det går till men det är i alla fall härligt att kunna. De här timmarna läste jag Ru. Hurraropen om den här boken har jag hört länge. Men jag blir sällan lockad av sådana, utan istället skrämd. Höga förväntningar på en bok = livsfarligt för mig. Nu försöker jag bara koppla bort det och läser på. Det visar sig vara en fin bok med ett lika vackert språk som Lofoten utanför bussfönstret.