Noveller

I Berlin läser vi mest guideböcker och annonser och innehållsförteckningar av de korta slagen. Men så en kväll grabbar vi tag i varsin lagom tjock bok. Den skänkta timmen av Juli Zeh. Lära sig av Cilla Naumann. Vi planerar att byta när vi är klara. Men vi hinner aldrig.

Våra fina böcker är noveller från Novellix, delikat förpackade i bra format och snygg design. Och innehållet? Det är jag som läser Naumann, en författare jag skarpt gillar och har läst allt av. Den här novellen är en mycket obehaglig historia. Skolvärlden en av mina världar, lärarrollen en av mina roller och det kryper i mig när skådeplatsen målas upp som nattsvart och omöjlig. Till klassen kommer en dag Ingrid. Hon är alltid där i tid. Gör vad hon ska. Sticker inte ut. Egentligen. Ändå upprörs läraren så mycket av henne att han bara måste få henne att reagera.

Det gör hon.

Jag som inte riktigt vet hur man läser novellsamlingar utan ramberättelse känner starkt för de här små novellböckerna.* Man läser dem ju som en roman men snabbare.  De är som pixi-böcker för vuxna och jag vill gärna läsa flera. De kommer i en kvartett, fyra gånger om året meddelar Novellix på sin webbsida. Lagom till bokmässan presenterades en omgång tyska noveller, där Zeh ingår.

_______

* Utredning om novell-läsning: Jag läser mycket gärna noveller. Men jag har haft svårt att läsa en novellsamling eftersom jag  spontant läser från pärm till pärm. Är inte den första novellen bra tappar jag lusten på samma sätt som jag oftast lägger undan en roman efter 30 sidor om den inte verkar intressant. Men jag har lärt mig en taktik av Gun Ekroth. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger hon. Och en diktsamling läser man ju just så. Här och där.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *