Rikitikitavi

Träbryggan är varm. För trots att luften har knappa tio grader här i Lofoten värmer solen ordentlig där jag ligger i lä och läser. På andra sidan sundet har stora kolonier av måsar invaderat hustaken som häckningsplats. De skriker oavbrutet för att varna och skydda mot inkräktare. Men jag hör dem knappt. Jag är helt och hållet försjunken i Rikard Wolffs biografi.Rikitikitavi – hans mammas smeknamn på honom.

Men låt oss börja från början. Min början.

Pojken på månen kommer 1995 och min syster och jag börjar älska RW. Hon kanske lite mer än mig. Bind en duk blir min tröstesång när hon dör ett par år senare och jag dubblar min kärlek till RW. En gång för min syster och en gång för mig. Nästan allt tycker jag om. Callastolkningar, midsommarnattsdrömmar , Barbara och de egna sångerna.

Ändå var jag tveksam till att läsa den självbiografiska berättelsen. Vad ska det vara bra för, tänkte jag. Jag vill inte rubba min egen RW-bild (ganska romantisk…) När jag senare lyssnar till RW och han presenterar bok och musik tänker jag om – tänker: ”Ja!”

Jag börjar läsa där på den solvarma bryggan på Røst. Om barndomen, om ångest och oro – svarta hunden som hugger när man minst anar det. Mamma och pappa och mamma igen. Intressanta och mångfacetterade människor, så fint skildrade. En resa genom tiden, om folkhem och tidsanda, om D-Ö-D-S-viruset som kom.  Mycket om skådespeleriet och lusten, musiken och glädjen, Piaf och Barbara.

Och kärleken strömmar så intensivt och passionerat över boksidorna.

Rikitikitavi. Rikard Wolff. Utgiven av Wahlström&Widstrand 2011. Min pocket kommer från Bonnier Pocket och är utgiven 2012.

____

Mer den här Lofoten-resan.

 

 

Ett svar på ”Rikitikitavi”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *