Gale

Jag minns en tv- film om en kvinna som seglade ensam över Atlanten. Hon filmade sig själv med jämna mellanrum för att hålla modet uppe när stormarna hotade att kantra segelbåten.  Det kittlade lite och lockade – Jag mot Elementen, ni vet. Men mest blev jag imponerad av henne. Ensamsegla, det är stort. Jag tänker på henne när jag börjar läsa Gale och idén att segla båt över Atlanten.

Veckan innan orkanvarningen blåses av är hamnen i Santa Cruz fullpackad av långfärdsbåtar. Teneriffa har blivit en flaskhals för segelfolket, en plats där båtarna sammanstrålar och besättningarna umgås. Tusentals båtägare och besättningsmän väntar på klartecken.

Att ge sig ut på en Atlanten-segling – varför gör man det? Gale och Devan längtade efter äventyret och när de nu nyss gift sig kunde en resa från Teneriffa över det stora havet vara en fantastisk idé. Men de vill ha med sig två till i besättningen. Daniel lämnar något outtalat i Sverige med svartsjuka och kanske misshandel, tillbakablickarna är osäkra. Seglingen blir ett sätt att vara i nuet och han funderar inte så särskilt på vad som händer när han kommer fram. Den fjärde personen är Matthias, en van seglare som vill ha ett avbrott i tillvaron.

Segla fyra personer i en trettiotvåfotare, jag ryser vid tanken. Att komma överens, ha ett fungerande schema som alla sköter, känna tillit till varandra. Det är mycket som ska fungera. Ombord på Venja brister det nästan på en gång. Irritation över skepparens beslut, trötthet, vattenbrist gör att när de kommit bara en liten bit så är splittringen ett faktum. Då har de många dagar och nätter kvar. Den klaustrofobiska känslan är stark när jag läser. Och just genom att författaren låter tillbakablickarna på Daniels gamla liv sippra in då och då ökar oron för vad han egentligen är för en människa.

Gale. Karl Eder. Utgiven av Natur och kultur 2013.

Ett svar på ”Gale”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *