Kvinnor som flyr staden och återvänder till barndomsplatsen på landsbygden för att slicka kärlekssår – jag erkänner att jag är misstänksam mot en sådan story. Då tänker jag på Sigrid kunde lätt ha forslats undan till den kategorin om jag lyssnat på det örat innan läsningen. Men nu var det titeln som lockade mig. Vem är Sigrid? Och vem är jag?
Hanna i Stockholm har ett förhållande med Henrik, men han är gift och de träffas på de villkoren. Tills det bara inte går mer. Hon packar ner ett par kartonger och hyr ut sin lägenhet på obestämd framtid. Ställa på vänt och hoppas att kanske ändå. Inte fatta drastiska beslut i kärlekssorg och förvirring. I släktgården Storgårda boar Hanna in sig.
Och här blir romanen något annat. Stockholm på vänt ställs mot allt det Hanna kliver tillbaka in i. Pappa Bosse som fortfarande anser sig förfördelad när Storgårda gick till den tafatte storebordern Åke och som knappt talat med sin mamma på alla år sen dess. Farmor Sigrid som numera sitter dement på sjukhemmet. Grannen Kalle som bor på undantaget och vet allt. Vad är blod och vad är vatten? Med Hanna på plats rubbas cirklarna.
Vad jag allra särskilt tycker om med den här boken är pappa Bosse och farbror Kalle. Den kärva pappan som visserligen visar att han älskar sin dotter, men har så mycket annan under skinnjackan som hålls tillbaka. Det är så fint! Och Kalle, hjälpsam och rättfram, jag gillar honom som bara den. Det händer inte så mycket men författaren låter perspektiven växla mellan tid och person för att på så sätt ge möjliga förklaringar. Det går inte fort. Någon kan tugga kakan under några meningar, rapport om ett sovtillstånd med lika många. Det uppskattar jag också. Jag tycker om språket men ibland tröttnar jag på det dialektala. Det är blötvattnet, pissregnet och storskogen och upphackade meningar. Men det är det lilla. Då tänker jag på Sigrid kommer jag tänka på länge.
Då tänker jag på Sigrid. Elin Olofsson. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2013
2 svar på ”Då tänker jag på Sigrid”