Nu lockas om hembygd såväl i Bokhora som i Lyrans tematrio. Enkel match, tänkte jag och radade upp skildringar från Västmanland. Men sedan började jag grubbla över det där med hembygd. Vad är det? Där man föddes, växte upp eller där man bor? Jag var bara några år när jag lämnade Västmanland och även om det finns tjocka släkten där är det inte så att jag åker hem när jag åker dit. Hem är ju där mamma är, slår jag fast. (Hör hör Alla Mina Barn!) Alltså är min hembygd Stockholm.
Nåja, den utredningen till trots: Född i Västmanland är jag och böckerna jag väljer från landskapet är bland de bästa jag läst.
Italienaren. Sven Olov Karlsson. En av mina bästa böcker. Livet på landet och relationen far och son. Jag tycker om det där kärva förhållningssättet utan större åthävor, och där lojalitet och kärlek ändå är en självklar del. Författaren varvar nutid, sedd ur sonen Peters perspektiv, med dåtiden där italienarens och bygdens historia berättas.
En biodlares död av Lars Gustafsson. Till en stuga i skogen drar sig läraren Vesslan undan när han vid dryga 40 skiljer sig från sin fru och han bestämmer sig för att bli biodlare. I fragment från olika anteckningsböcker följer man mannen de sista månaderna av hans liv. Riktigt Lars-Gustafsson-välskriven bok oavsett om man gillar bin eller inte.
Mig äger ingen av Åsa Lindeborg. Bara att skriva namnet på den här boken får mig tillbaka till läsningen där jag i princip grät mig genom hela boken. Välskrivet om barndom och samhällsutveckling och bitvis lite för bekant.