62 dagar

Springa med åror läste jag i tårar i vintras. För

”när boken slås samman kämpar jag med gråten för att allt är så sorgligt. Min tröst att dikten som löper som ett mantra genom romanen ändå gäller för Monika:”

Går världen under –
jag går icke under.

62 dagar är delvis samma historia om pojkstrecket som växte och blev något mycket värre. Men ur ett helt annat perspektiv, nämligen grannkvinnans yngste son. Och sommarlovets 62 dagar som skulle bli lätta och lediga blir tunga av skuld och saknad.  Ibland irriterades jag av jag-personens formuleringar inte passade hans ålder. Det var något vuxet som stundtals kom mellan och störde. Men sorgen och skulden, den var hans och jag kämpade likafullt med gråten den här gången.

62 dagar. Cilla Naumann. Utgiven på Alfabeta 2011

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *