Vad jag läste i oktober 2005

1. Orons bok av Fernando Pessoa.

Orons bok, är mycket välskriven, vältänkt, välformulerad och bland de mer intressanta böcker jag har läst på länge.

Jag har den fortfarande nära tillhands och slår upp på måfå och läser några rader. Under bokmässan fanns åtminstone två seminarier som handlade om författaren (vilka jag missade)

2. Missed abortion av Kerstin Norborg.

Det finns inget sentimentalt i det här. Bara ett slags klarhet och väl beskrivet stycke liv och jag beundrar författaren så mycket att hon gör det, klargör och visar de här människornas liv så att jag får av del av det.

Jag längtar alltid efter nya böcker av författaren.

3. Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith.

… jag ser fram emot julhelgen då jag kan få flytta tillbaka, åtminstone mentalt, till Botswana och lösa otäcka och mindre otäcka mysterier.

Och det gjorde jag. Men sen har jag glömt bort  Mma Ramotswe. Värt att ta upp bekantskapen igen?

4. Utanmyr av Sofia Nordin.

Somliga partier var mycket bra skrivna och boken i sin helhet var OK. Samtidigt tycker jag mig ha läst den här historien förut. Det behöver ju i sig inte vara något problem men här kändes det ibland långtråkigt därför.

Den här har jag glömt bort att jag har läst. Jag har En sekund i taget i bokhyllan och trodde att den skulle bli den första att läsa av författaren.

5. Värmen av Ulf Lundell

Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i romanform eller i musiktexter. Han sätter fingret på aktuella diskussioner och debatter, och han kommer inte med lösningar vilket jag tycker är skönt.

Tja…det finns ju inte en tryckt rad av författaren som jag inte läst. Och jag säger ännu samma sak.

6. En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir

Varje sten vänds på, varje fråga reds ut och diskuteras. För min del får det mig nästan att storkna. /…/ K2, jag håller det löfte jag gav dig, jag ska läsa vidare.

Det är tur att jag inte gav ett datum För något mer läst av SdeB har det inte blivit alls.

Det var 2005 års oktoberläsning, det.

2 svar på ”Vad jag läste i oktober 2005”

  1. Och jag som – precis som du – anser att Ulf Lundell är en skicklig samtidsskildrare skrev såhär 2005:
    Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Ulf Lundell.
    ”Värmen” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av ”Saknaden” och ”Friheten”. Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande. Delarna i trilogin är var och en väldigt omfångsrika i sidantal och kännetecknas i sin stil av stor detaljrikedom och en stor mängd, kan tyckas, oväsentlig information. Böckernas tjocklek och osovrade struktur kan därför ses som en spegling av vårt mediala informationssamhälle. Precis som i den föregående romanen ”Friheten” så använder Ulf Lundell två alter ego i ”Värmen”, nämligen Poul: rockartist och Bull: författare. Ulf Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut. På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Ulf Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra en ”objektiv verklighet”. Genom att lägga huvudpersonerna såpass nära sig själv och verkligheten så visar Ulf Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot. Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänhet, journalister och fans som det inneburit är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin. Ulf Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ”kändisskap” och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv. I ”Värmen” har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det s.k. mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av post-traumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
    Poul har ett mycket mer luttrat förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sånt stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom, så han måste helt enkelt lämna den.
    Att vilja lämna eller tvingas fly den verklighet som media i allt högre grad skapar är ett tydligt tema i ”Värmen” och i hela trilogin. Resandet har därför fått en alltmer central roll ju längre vi kommit i romantrilogin. Det åks mycket bil. Förr rådde man människor att resa för att glömma. Man hävdade att resan minskar frestelsen att begå självmord för den bjuder på något annat istället: avfärdens lilla död; att helt och hållet uppgå i den hastiga förflyttningen innebär att försvinna i resans fest – en fest där morgonen aldrig bryter in – och detta är samma sak som en ständig upprepning av dennes yttersta dag. Vad är det för slags resande Poul ägnar sig åt ? Om man exempelvis läst f.d. statssekreteraren Lars Danielssons självbiografiska bok ”I skuggan av makten” så skriver Danielsson att han efter mediedrevet reste mellan södra Frankrike och Stockholm på samma sätt som Poul gör i romanen ”Värmen”. Det är alltså inte osannolikt att tro att det rör sig om ett – av media – framtvingat bilåkande; en flykt.
    Som läsare slås man även av att Pouls maniska bilåkande på motorvägarna i Europa, flödet av tillryggalagda mil till formen påminner en hel del om logiken i det mediala informationsflöde som ständigt pågår på t.ex. kvällstidningarnas websidor dygnet runt, the information highway. Informationens hastighet blir viktigare än informationen själv, och människan blir apatisk; den våldsamma hastighetsökningen och mängden av information slår till sist om i sin motsats, i orörlighet. Man sitter orörlig framför datorn och ser nyheterna avlösa varandra utan att (re)agera. Intrycket man som läsare får av Pouls kringflackande nomadliv på vägarna i Europa är paradoxalt nog att det känns helt stillastående och fyllt av leda. Poul kan – i ett avsnitt av boken – inte ens förmå sig till att parkera bilen och möta andra människor när han ”kommit fram”, utan fortsätter istället direkt resandet tillbaka igen som om själva resandet blivit målet. Poul tycks nästan lösas upp när han sitter i bilen. Han är riktigt illa ute, vilket är ett kännetecknande drag hos alla de – framgångsrika offentliga – huvudpersoner som befolkar romantrilogin.
    I trilogin kan läsaren följa medias ökade kommersialisering, genomslag och makt under en dryg tioårsperiod. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en formmässig, berättarteknisk och innehållsmässig mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *