Stoner

Ibland när något är riktigt bra har jag svårt att hitta orden för att förklara det. Som med Stoner. Välskriven roman, ja, men det räcker inte. Intressant berättelse, jo men många romaner är intressanta. Gripande, det är den absolut,  men gripande och berörande är ord som inte riktigt ligger för mig.

William Stoner är lantbrukssonen som förväntas fortsätta i föräldrarnas spår och arbeta på den lilla gården i Missouri. Förhoppningsvis gifta sig med en trevlig flicka och få ett eller kanske två barn. Men så träffar hans pappa en jordbrukskonsulent som slår ett slag för universitetet. Inte för att William har läshuvud. Pappa säger:

Var aldrig tal om skolning när jag var ung. Men nu vet jag inte. Verkar som om marken blir torrare och svårare att jobba med för varje år, den är inte bördig som när jag var pojke. Jordbrukskonsulenten säger att de har nya idéer, nya bruksmetoder som de lär ut på universitetet

 och William börjar på lantbrukslinjen på universitetet i Columbia.

Här förändras allt. Men det är inte de nya jordbruksmetoderna som får honom utan Shakespeare. Under en ganska torr föreläsning av en ganska torr föreläsare svindlar det till och inget blir nånsin detsamma. Det avsnittet i boken är helt fantastiskt. Jag läste det flera gånger därför att det beskriver en förändring, en insikt eller en förälskelse så starkt.

Jag tänker på gapet som uppstår mellan Stoner och föräldrarna. De som offrade så mycket i förhoppningen om att det skulle bli bättre för alla. Och så lämnar han gården för något så väsensskilt som litteratur. Onyttigt. Opraktiskt. Men trots tårar och förvåningen ser jag inte att föräldrarna lägger skuld på Stoner. Det blir bara det där, nog så avgörande, gapet.

Romanen är ingen lycklig historia. Stoner blir inte framgångsrik och världsberömd och omtalad. Redan på första sidan finns en summering:

För de äldre är hans namn en påminnelse om det slut som väntar dem alla, och för de yngre har det ingen koppling till det förflutna och ger inte heller några karriärmässiga associationer.

Det är då, precis där, som historien tar tag i mig och aldrig släpper.

Stoner. John Williams. Utgiven 1965 och återupptäckt (!)  2003 tror jag. På svenska 2014 av Natur & Kultur.

Ett svar på ”Stoner”

  1. Läste färdigt den igår kväll. Det är en sån där bok som jag tror man bär med sig länge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *