Långfredag, en vecka har förflutit sedan attacken på Drottninggatan

Genomförkyld och oförmögen att sluta följa nyhetssändningarna på tv under helgen, försökte jag stilla mig genom att läsa dikter. I mitten av 80-talet prenumererade jag på lyrikböcker som gavs ut i ett projekt som hette Bra Lyrik. Den kapsejsade himlen blev min favorit. Mig veterligen var det den enda bok som Stig Johansson gav ut. Även om ni aldrig hört talas om författaren eller boken,  har ni alldeles säkert hört eller läst en av hans dikter:

Förlusten
Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.

Det är Stig Johansson som är upphovsman till dessa raden, inte alls Kjell-Olof Feldt som jag till min förfäran har hört någon hävda. (Hans bok om tiden som finansminister bar titeln ”Alla dessa dagar”). Johansson är ingen muntergök och förmodligen var inte hans dikter den bästa läsningen för en ledsen människa, men han satte ord på min oro. Nedanstående dikt är således skriven i början av 80-talet och världen ter sig sorgligt nog förunderligt lik:

Strömningar i tiden
Jag är rädd för de kombinationer av ord
som nattetid målas på väggarna.
De korsfästa ordens innebörd skrämmer mig
liksom de gengångare som smyger på tå genom tiderna
färdiga att ta gestalt vi minsta återgång
till den gamla ordningen:
Till den gamla ordningen eller till en ny ordning.
Jag är rädd för
att det inte finns ett gemensamt språk inom oss
för det goda.
Det är det som skrämmer min.
Inte det vanliga klottret.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *