Olive Kitteridge av Elizabeth Strout

Jag föll som en fura för Strouts Mitt namn är Lucy Barton. Romanen om det milda maskrosbarnet Lucy som har förmågan att förlåta utan att ge upp sig själv, gick mig djupt till sinnes. Uppföljaren Anything is possible likaså. Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet.

Olive Kitteridge är en karg person, förvisso klappar ett gott hjärta under den skrovliga ytan, men för charmen och vänligheten står hennes man apotekaren Henry. I den lilla staden Crosby i nordöstra USA är de ett omaka men självklart par. I bokens tretton kapitel ryms en hel värld, välskulpterat, vardagligt och allmängiltigt. Olive älskar sin son så mycket att han måste ge sig av. Henry anställer ett naivt apoteksbiträde vars liv kommer att brutalt förändras. Järnhandlaren Harmons kärlek till sonen är ofantlig, hans bekymmer för en anorektisk flicka är hjärtskärande, hans förälskelse i grannänkan blir en gåva. Bokens crescendo är när Olive och Henry hamnar på sjukhusets akutavdelning, egentligen skulle Olive bara låna toaletten men istället blir paret utsatta för ett brott. Den äktenskapsuppgörelse som denna situation framkallar är värdig Ingmar Bergman.

Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för Olive Kitteridge 2009 och 2017 blev hon en av mina favoritförfattare.(Antar att hon värderar Pulitzer högre). Jag är på gång att läsa allt hon skrivit och väntar ivrigt på att hon ska skriva mer.

Romanen om Olive är utgiven på Forum förlag 2015.  Översättningen är gjord av Ulla Danielsson. Anything is possible kommer ut på svenska i augusti under titeln Vad som helst är möjligt. Klicka på länken för att läsa min recension av Mitt namn är Lucy Barton.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *