Normal People av Sally Rooney

Dags igen att lämna över recenserandet till vår vikarie Bokcillen. Cecilia Brodelius Agemarks konto på Instagram heter Bokcillen och är ett måste för inbitna läsare.

När jag läste Conversations with Friends av Sally Rooney förra sommaren blev jag inte särskilt imponerad trots att den fått mycket uppmärksamhet och lovord. Eftersom Rooneys andra bok Normal People blev långlistad för Man Booker-priset förra året väcktes ändå intresset att läsa den.

Boken handlar om Connell och Marianne som båda kommer från samma lilla ort på Irland. De går i gymnasiet tillsammans men har helt olika bakgrund. Hon kommer från fina familjen och hans ensamstående mamma är städerska hos fina familjen. På skolan har dock han högre status än hon; Marianne är snarare på gränsen till utstött. Tycke uppstår i alla fall och de inleder ett hemligt förhållande. Vi får följa ungdomarna/de unga vuxna under en femårsperiod, från sista året på gymnasiet genom universitetsstudierna. En liten episod utspelar sig dessutom i Lund, vilket jag tyckte var väldigt kul som gammal Lundabo.

Det här är dels en kärlekshistoria med diverse vändningar. Så gott som hela boken igenom vet ingen om att de ses. Förhållandet är inte konstant men återvänder till varandra gång på gång. Det finns en dragningskraft dem emellan som de inte kan förklara själva, de får helt enkelt varandra att må bra. Rooney lyckas väldigt väl förmedla parets struliga förhållande genom korta nedslag. Skickligt visar hon hur huvudpersonerna kan uppleva samma situation på olika sätt. Hon bygger upp trovärdiga karaktärer som jag tror alla kan känna igen sig i. Vid olika tidpunkter känner de osäkerhet inför världen och att bli vuxen och jag har sällan träffat på en karaktär som har så dålig självkänsla som Marianne.

Dels är det också en väldigt politisk text där Rooney diskuterar klassamhället. När paret börjar på universitetet är det priviligierade Marianne som har hög status, hon vet hur man ska föra sig och allt är självklart för henne. Connell däremot känner sig inte hemma i miljön och bland människorna som går där. Han kommer från en arbetarfamilj och kan inte koderna, den självsäkerhet han hade tidigare är som bortblåst. Rollerna är alltså de ombytta. Dessutom har Connell det konstant knapert. Han måste kämpa för sin överlevnad medan Marianne kan flyta igenom studierna och satsa på att boosta sitt ego genom goda studieresultat.

Detta är en av de bästa och trovärdigaste kärleksromanerna jag läst på mycket länge. Känslorna är intensiva, den ena karaktären är bättre på att formulera dem i tankarna medan den andre har sämre emotionell självinsikt. Det blir en lågmäld hetta som läsaren får uppleva. Det är hög igenkänning på det osäkra vuxenblivande. Författaren skildrar närheten mellan Marianne och Connell på ett oerhört njutbart sätt. Vad sker med oss om vi känner oss älskade eller om vi känner oss oälskade eller inte värda att älskas? Sådana frågeställningar skildras fint i boken. Det gör även frågan om arv och miljö.

Jag gillar verkligen också att karaktärerna inte känns stereotypa, de känns som riktiga människor. Rooney är duktig på sparsmakade personbeskrivningar där komplexa karaktärer växer fram. Jag gärna vill veta vad som kommer hända dem i framtiden, samtidigt vill jag det inte. Jag vill behålla dem precis som de är i mitt minne: helt underbara med sina brister och allt.

Efter denna vill jag läsa mycket mer av Rooney! Det skulle förvåna mig om den inte översätts till svenska. Hennes förra roman Samtal med vänner gavs ut av Albert Bonniers förlag.

Mer om Normal people här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *