Ett samtal om Konsten att förlora av Alice Zeniter

En historisk släktkrönika som tar sin början i Algeriet i slutet av 40-talet genom att en oljepress kommer flytande i flodfåran där Ali och hans två bröder står och tvättar sig. Olivpressen blir början till familjens välstånd. Under ett decennium blommar affärerna sedan bryter självständighetskriget ut och familjen tvingas fly till Frankrike för att aldrig återvända.

Maggan: Jag var golvad redan från sidan 19 då oljepressen kom dånande i floden. Älskade skildringen av gamla Algeriet, vilket fantastiskt språk, kunde verkligen förnimma färger, dofter och hettan som om jag vore där. Avskyr egentligen ordet episkt men den här romanen är episk!

Ann-Sofie: Ja, jag tyckte den var bra. Men den åker inte upp på ”herregud vilken kalasroman”-listan just. Du är mer entusiastisk. Jag tycker den börjar bra, det här är det är nutid och Naïma står i fokus. Hade det börjat i det dåtida Algeriet hade jag tröttnat direkt. Också berättarrösten som kan röra sig i tid och rum gillar jag som litterärt grepp. Det skapar originalitet.

Maggan: Berättarrösten är fantastisk, ger ett perspektiv som läsaren inte hade fått annars. När vi diskuterade romanen på Bonniers uppfattade jag det som tydligt att de flesta betraktade Naïma som romanens huvudkaraktär, för mig var det Ali. Kanske därför att han föll tyngst eller kanske för, som berättaren säger, att allting började i Algeriet. Jag är förtjust i historiska romaner från senare hälften av 1900-talet. Det finns en klar koppling till den tid vi lever i nu och visar hur historien upprepar sig, Naïmas familjs öde är en vital del av Frankrikes, Algeriets och Kabyliens moderna historia. Förutom att jag läst en formidabel roman så har min allmänbildning vuxit.

Ann-Sofie: Jag håller med om att ”nutids”-historiska romaner ofta är intressanta. Den här lärde läsaren också mycket, som du säger. Utan att vara tillrättalagd eller pedagogiskt. Det har bara helt enkelt flutit så fint i gestaltningen. Språket är också en viktig del i det här, hej översättaren Cecilia Franklin som lyckats så väl.

Maggan: Jag tycker att Alice Zeniters formuleringskonst är enastående, vi måste ge helt enkelt ge ett smakprov:

”Trots avogheter och gräl fungerar familjen som en grupp vars enda mål är att hålla samman. Man söker inte lyckan, knappt ens en gemensam rytm, men man håller sams. Årstiderna styr kvinnornas och djurens havandeskap, skördarna och byfesterna. Man lever i en cyklisk tid där allting ständigt upprepas, och gruppens medlemmar fullbordar dessa tidscykler tillsammans. De är som kläder i en tvättmaskin som tumlar runt och till slut förvandlas till en enda tygmassa.”

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019, översättning Cecilia Franklin.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *