Från A till Ö – hälsningar från lästa böckers förråd

Ibland, men inte så ofta längre, tänker jag tanken: Så många böcker – så lite tid, och så känner jag lite stress över att jag inte hinner läsa 10 böcker i veckan. Men om man vänder på det och tänker på alla de böcker som jag HAR läst, vilken bokhög jag skulle kunna bygga!

Böckerna har bokförts (haha) här hos Breakfast Book Club sedan 2011 och före det skrev jag på OOOFbok i sju år. Ska vi inte ta en titt på några riktigt bra (och kanske några halvkassa) böcker från förråden? Vi kör A-Ö under hösten, eller hur!

A blir Alexandra Coelho Anhndoril och Birgitta och Katarina som jag läste 2006. Så här säger jag:

Birgitta Birgersdotter, de flesta känner till henne. Lagmansdottern och godsägarinnan som får fantastiska uppenbarelser både om hur världen bör styras och om hur människans relation till gud ska se ut. Birgitta som så småningom blir Heliga Birgitta. Åtta barn får hon tillsammans med maken Ulf. Dottern Katarina är nummer sex i skaran. Katarina vill vara hos mamma, för mamma, men Birgitta har sina tankar på annat håll. Hos gud, att tjäna gud. Katarina skuffas oavbrutet undan.

Coelho Anhdoril berättar Birgittas historia, det som ligger ”bortom forskarnas räckvidd”. Hon rör sig kring relationen mellan mor och dotter. Vad betyder det att hela tiden bli avvisad av sin mamma, att inte räcka till för henne? Katarina utplånar sig, plågar sig , späker sig. Allt drivs till sin spets när mor och dotter sammanstrålar i Rom. Färden ner till Rom där Birgitta ska övertyga påven att återvända från Avignon går genom pestens Europa och det är en fasansfull beskrivning. Birgittas gudstro ställs på sin spets. Teodicéproblemet i konkret form. Hur kan det finnas en allsmäktig gud när världen ser ut så här?

Hon har sett kroppar av människor som dött när de försökt kravla sig upp ur gravarna. Hört talas om processioner av döda som har gått genom städerna. […] Sett flera kvinnor dö i pesten mitt under sina förlossningar. Sett smärtorna plötsligt bytas i dem, från varkar till bölder. Sett barnens skära hy fyllas av svarta bulnader.

Men Birigtta tappar inte tron på gud. Däremot kommer tvivel om tron på sig själv och sin förmåga att åstadkomma något för mänskligheten. När Katarina kommer till Rom möter hon sin mamma som skakats om i grunden. Än en gång förskjuts Katarina. ”Jag är inte din mamma”, skriker Birgitta åt henne och driver vidare ut i slummen för att rädda någon stackars varelse.

Jag läser och fascineras av den här boken. Historien berättas i presens men den höga närvarokänslan ligger långt utöver tempusvalet. Inlevelsefullt berättande utan sentimentalitet. Birgitta gestaltas kärleksfullt men också kritiskt. Det är ett vackert språk, detaljerat utan att bli pratsamt. Så läsvärd!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *