– Bland det bästa vi läst i klubben, sa Pär vid diskussionerna om Sofi Oksanens Utrensning som vi diskuterade på Breakfast Book Clubs marsträff.
– Fantastiskt språk och vilken inledning, sa Ann-Catrin.
Ja, samtliga runt bordet den här morgonen tyckte att Utrensning var väldigt bra och stark. Samtidigt var det flera som hoppade av sent på grund av att de tyckte boken var långtråkig och dålig.
Själv tyckte jag boken var fantastiskt bra. Oksanen har en förmåga att utan allt för mycket omskrivning låta små detaljer tala om en hel stämning. Hennes språk är koncist men samtidigt målande. Jag tyckte att hon påminde lite om Jouce Carol Oates som man vill att Oates ska vara. Ofta snöar JCO iväg och hennes böcker tenderar att bli så långa. Varenda dag ska beskrivas, varenda stund. Oksanens tempo är rappare. Det går fortare vilket jag gillar.
Vi pratade en del om att Estland under den här tiden är en ganska mörk fläck i vårt historiemedvetande. Trots att det är vårt grannland har vi ingen aning om att det var så här (illa). Hur det är att längta efter väst, att leva med att ha resväskan alltid packad, motståndsrörelse och kommunism.
Några ogillade tidshoppen och tyckte det var svårt att hänga med, för andra var det inget problem.
Vi dröjde oss kvar vid slutet. Utan att avslöja för mycket så var det en del frågetecken som rätades ut men det krävdes lite diskussion mellan oss för att reda ut det hela. Vi hade tolkat slutet lite olika.
Läs gärna också Anna Toss, som tyvärr inte kunde vara med på träffen, hon har skrivit vad hon tyckte om boken här.
O så synd att jag inte kunde komma! För jag blev rätt förvirrad av slutet – kan ni summera vad ni kom fram till?
…jag som dessutom hade hoppats kunna glänsa lite med att Oksanen har signerat min bok… ;o)
Anm; jag prioriterade bort frukosten inte för att boken var tråkig eller dålig, utan för att den på sätt och vis var FÖR bra. Orkade knappt igenom den pga allt elände, och i kombination med misären som sköljer över världen nu så… Nej, jag orkar inte.
Jag håller med, Utrensning ÄR en väldigt bra roman, men så svart att man knappt orkar med. Ändå väl värd att läsas!!
Wow!
Vi kan ta upp det på nästa frukost igen för att inte avslöja allt för mycket! Jag känner jag har svårt att återge men en grejj var ju att Aliide också var agent och jobbade för staten.
Å vad jag är ledsen över att jag inte kunde vara med när ni diskuterade UTRENSNING! Vi läste den i vår bokcirkel Wind Up Women i våras och tyckte mycket om den. Och vi hade liknande reflexioner – ingen av oss kände egentligen till vad som egentligen hände med Estland under den här tiden. Detta trots att flera av oss har estniska släktingar! Efter att jag läst den, ville jag omedelbart läsa allt annat av Oksanen och gjorde det också. Den gicj som radioföljetång i höstas – mycket njutbart. Finns säkert att lyssna på via nätet fortfarande.
Vad kul att så många gillade den, jag tyckte jättemycket om den! Synd att jag missade frukosten, men det får bli en annan gång.
Jag tyckte inte alls att tidshoppen var jobbiga, vilket jag däremot tyckte i Stalins Kossor.