Johanna:
JOYCE CAROL OATES – BLONDE
Blonde läste jag precis när jag blivit dumpad, och var helt vilsen i världen. Det var hösten 2002, och jag är fortfarande, tack vare den romanen väldigt intresserad av människan Norma Jean Baker och fenomenet Marilyn Monroe. Jag har läst den tre gånger, mycket tätt efter varandra. Någon sa att hon blir objektifierad på ett fruktansvärt sätt i boken, och jag har inte vågat läsa om den efter det, eftersom jag nog kommer att se det nu, och därmed mista en favvoroman.
Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.
Har du läst den här tegelstenen tre gånger! Inte dåligt. Jag har funderat på den men baxnat inför omfånget.
Då kan man fråga sig vad det egentligen betyder att objektifiera någon när man talar om sådana här böcker. Om/då en författare skriver 800 sidor om en verklig människa … är det då inte omöjligt att INTE objektifiera henne/honom? Jag menar, man måste ju behandla den människan så ingående och både djupt/psykologiskt OCH ytligt/objektifierande. Gäller det dessutom Norma Jean Baker behöver man bara nämna namnet för att man ska tänka på glansiga provocerande fotografier, filmer, blont hår, etc. Svårt att skriva om en sådan ikon utan att det uppfattas som glättigt.
Jag förstår din tanke. Diskussionen som jag hörde var att kroppen är oerhört viktig och utförligt beskriven i situationer där övriga karaktärer endast beskrevs utifrån personlighet och intellekt. Och att jco i övrigt gett MM en så mångbottnad personlighet.
Skickat från min iPhone
23 apr 2011 kl. 13:36 skrev ”Disqus” <>: