Vila i frid

Spoilervarning för berörda: Jag kommer att prata om vem som dödas och vem som är mördaren.

När jag läser deckare vill jag ogärna ha ett samhällsproblem inblandat. Typ kriminella gäng eller mördade uteliggare. Jag vill inte heller ha beskrivningar av alltför mycket polisiärt arbete. I alla fall inte en polis som grubblar över samhälls-utvecklingen eller meningen med polislivet. Jag vill ha en berättelse med tydligt persongalleri där jag involveras i lösandet av krim-gåtan så att jag mer och mer misstänker två, tre personer men ändå blir förvånad på slutet. En pusseldeckare alltså.

Romanen Vila i frid gör mig inte besviken när det gäller att slippa samhällsproblemet. Det polisiära arbetet finns i och för sig tydligt med, men polisen Emma gillar verkligen sitt yrke. Persongalleriet är där och den vackra miljön ute på Hasseludden Yasuragi ramar in dödandet. Historien startar när en berömd skådespelare hittas i en av de varma badkällorna, men hon är inte död, bara medvetslös. Under hela berättelsen ligger hennes eventuella uppvaknande som ett hot och en möjlighet. Fler och fler dör på Yasuragin under mystiska omständigheter och ur persongalleriet finns flera att misstänka.

Men slutet, vaf.! Även om nu mördaren hittas i persongalleriet blir jag besviken över vem det är. Fanns det något jag missade, små glimtar som jag borde ha snappat upp? Jag vet inte. Jag vill ju som sagt bli förvånad men Dr Jekyll  and Mr Hyde-lösning med multipla personligheter är så trist och jag surar.

Samtidigt, och här följer en travesti: Romanslutet har inte gett mig falska förhoppningar, inlett mig i frestelse eller utgett sig för att vara någonting som det inte är – det är bara inte för mig. *

Vila i frid. Sofie Sarenbrant. Utgiven av Damm förlag 2012.

____

*Variation av text ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Bodil Malmsten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.