Andarnas hus av Isabel Allende

Andarnas hus var mitt första möte med latinamerikansk ”magisk realism” och jag älskade boken från första sidan. Jag läste för första gången på 80-talet och omläsningen nu gjorde mig inte besviken, jag fångades åter av historien om patriarken Esteban Trueba och de starka och egensinniga kvinnorna i hans värld Férula, Clara, Blanca och Alba. Som ung blir Esteban djupt förälskad i den undersköna grönhåriga Rosa. Han blir utom sig av sorg när hon hastigt dör. Fylld av vanmakt ger sig Esteban av till det vanskötta och fallfärdiga familjegodset Las Tres Marías där han under många års hårt slit och våldsamt utnyttjande av fattiga arbetare skapar sig en förmögenhet. Berättelsen är vindlande, våldsam och ödesmättad, de övernaturliga inslagen helt logiska, jag tror fullt och fast på den klärvoajanta Claras kontakt med andevärlden.

Allende tvingades lämna sitt hemland Chile efter militärkuppen 1973, som släkting till den mördade presidenten Salvador och som politiskt engagerad fanns inget val. Andarnas hus skrevs i exil och bygger på de historier som Allendes morfar berättade för henne som barn och vävs samman med Chiles tragiska nutidshistoria. Jag har läst ett antal romaner av Allende under åren och visst är hon en bra författare, men inget av hennes senare alster griper tag i mig på samma sätt som Andarnas hus. 

Romanen gavs ut på nytt i Norstedts klassikerserie 2017 och finns även som ljudbok. Översättningen av Lena Anér Melin.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.