Vilken fin roman! Det vackra språket flödar och jag förflyttas omedelbart till år 1963. På lasarettet i Ekstad blåser nya vindar, papporna är tillåtna att vara med på förlossningarna och kanske börjar vissa hierarkier luckras upp. Fortfarande är vårdyrkena ett kall med låga löner även för läkarna. Ett stort och vältecknat persongalleri alla med anknytning till sjukhuset tar plats i romanen som jag antar man kan kalla en kollektivroman. Mycket lyckat grepp hur som helst.
Boken är den fjärde i lasarett-serien och den första jag läser, har varit intresserad av böckerna länge men inte kommit till skott förrän nu. ( Vet att ett antal instavänner ryser nu, men jag läser inte sällan serier i oordning). Jag planerar dock att göra ett undantag nu, jag vill veta mer om karaktärerna och hur de formats till de människor de är i denna fjärde bok. Tänker att det är mest praktiskt att läsa i ordning och så är jag intresserad av polioepidemin 1953 som skildras i den första boken som heter Än finns det hopp.
Jag är enormt imponerad av Wahlgrens romanbygge. Utan tvekan är boken en bladvändare, men ändå så jordnära och självklart förankrad i sitt historiska sammanhang. Språket, orden och tidsmarkeringarna införlivas i berättelsen helt sömlöst. Har ju varit poppis med historiska böcker hos svenska författare de senaste åren. Har läst en del och gillat dem, men jag måste säga att Karin Wahlberg är klart överlägsen i att ge form och gestalt av en tid som flytt .
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024.