Lätt att sträckläsa Kast med liten kniv är det. Två tidsplan. Då, när Jonas gick på högstadiet och hängde med de där sunkiga moppe-killarna. Nu, när Jonas är en vuxen gift man med egna barn. Till en början blir det två berättelser som inte har med varandra att göra, tycker jag. Jag ser den vuxne Jonas som en ängslig man som månar om att vara en bra pappa, en bra make, en bra människa. Hela tiden. Överallt. Varför är han så nervöst angelägen om det, tänker jag inte utan irritation.

Svaret ges förstås i ungdomsskildringarna och när det två historierna tätare vävs ihop fattar jag bättre varför. Allt det hemska ouppklarade i ungdomen när någon dog väller fram när en av barnens vänner är dödligt sjuk. Äktenskap tar slut. Splittring på alla ställen där det är möjligt.

Samtidigt: Nu är jag ju inte psykolog just, men jag tycker inte att det räcker att den unge Jonas inte ”blir sedd” eller att föräldrarna låter honom vara i fred för att förklara hans usla självkänsla. Det finns annat under ytan som inte skrivs ut. Depressioner som kommer och stannar, kanske.  Därför blir jag inte säker på att slutet blir någon uppgörelse med allt utan nästan tvärtom. Att det börjar där.

Kast med liten kniv. Sara Kadefors. Utgiven av Piratförlaget 2012.