Kategori: Recensioner

Publicerat

Sjusiffrigt av Anna Karolina

En fördömt bra spänningsroman om en kidnappning som går fel. Förövarna, tre kvinnor i 35-årsåldern tillsynes väletablerade i samhället, tvingas överväga nya brott. Situationen blir prekär då kidnappningsoffret vårdas på den sjukhusavdelning där en av kvinnorna är läkare. Det är tydligt att han minns en hel del från den plats där han hölls fången och polisen är snart är kvinnorna på spåren.

Det gäller att hålla i hatten för i Sjusiffrigt går det undan! Texten har driv, trots hisnande vändningar känns historien trovärdig, kanske för att Anna Karolinas mångåriga bakgrund som polis sätter sin tydliga prägel. Hon kan polisarbete, hon har kännedom om välfärdsbrott och gängkriminalitet och tryggt vilande i detta kan hon skruva till handlingen.

Jag storgillade Anna Karolinas debutroman Stöld av babian som kom 2014. En tät, svart och mångbottnad kriminalroman med skickligt tecknade karaktärer. I början av Sjusiffrigt kände jag en vag oro över att hon kanske hade övergett svärtan, men jag hade fel. Tempot är högre, språket flyter lättare, svärtan finns och hennes karaktärer kryper som alltid under mitt skinn. Jag gillar Julia, Carla och Nikolina, jag gillar polisen Carsten och jag gillar att boken utspelar sig i ett somrigt Malmö i havsnära miljöer. Och så slutet, jag gillade verkligen hur romanen slutade, de sista kapitlen var både oförutsägbara och väldigt spännande!

Utgiven på Bookmark 2017. Vi har både frukostintervjuat och recenserat Anna Karolina tidigare, läs mer genom att följa länkarna.
Frukostintervju  Stöld av babian  Står dig ingen åter

Publicerat

Stockholm då och nu

Jag är inte infödd stockholmare. Sex år gammal flyttade jag till en av förorterna tillsammans med familjen. Min mamma gjorde en båttur i staden och guiden inledde med: ”som ni alla vet vilar Stockholm på fjorton öar” och när mamma insåg att hon inte alls visste det bestämde hon sig ilsket för att lära sig allt om Stockholm. Sådan är min mamma och hon kan inte bara allt om Stockholm, hon guidade så småningom på flera av de där fjorton öarna. Med en sådan mamma, blir man också en sådan dotter. Jag har ett stort intresse för Stockholm då och nu och läser gärna snygga böcker om staden.

För en tid sedan presenterade Johan Lindberg sin bok Stockholm då och nu. Den innehåller som det ska vara en mängd bra bilder som visar Stockholm då, jämfört med idag. Men det intressanta med den här boken är författaren kliver bakom bilderna och låter personer som bodde på trettio olika platser berätta om hur det var förr. Det är människor som Karl-Väinö Tahvanainen. Han arbetade som informationsansvarig på Telegrafverket och kan en hel del om det mycket spännande och estetiskt lockande Telefontornet som låg på Malmskillnadsgatan. Det är Ella Lindholm som kom till Sverige som krigsbarn 1942 och bodde på Nytorget. Det är Ingegerd Brusewitz som större delen av sitt liv har bott nere vid Hornstull, en gång viktig industridel av Stockholm.

 

 

 

 

Det är effektfullt med då och nu-bilder intill varandra och det blir fler bottnar i bilderna när man hör de olika människorna berätta om utvecklingen däremellan.

Den här boken gillar förstås mamma. Och den här boken gillar jag. Och den som har minsta intresse av samhällsutveckling och av Stockholm kommer tycka lika mycket om den som vi gör.

Stockholm då och nu. Johan Lindberg. Utgiven av Historiska media 2017.

Publicerat

Jorden vaknar av Madeleine Bäck

Den gästrikländska naturen är i uppror, dofter som nimmer om död och förruttnelse svävar över landskapet och mörka krafter från tidernas begynnelse är beredda att ta över. Vattnet och skogen kallar de utvalda till sig bland dem, Gunhild, Krister och Beata. Jag som funderat över Celias öde i första boken Vattnet drar fick äntligen veta. För mig som är aningen deckartrött, var boken perfekt sommarläsning. Spänning med naturmystik, skäck, thriller och ett fantastiskt driv.

Böckerna är så kallade crossovers dvs. de passar läsare i alla åldrar från tonåringar upp till 100 år. (Därefter ska man kanske vara aningen försiktig i fall ens hjärta börjar bli skröpligt.) Själv läslyssnade jag till boken och ivrig att läsa vidare stoppade jag hörlurarna i öronen och gav mig iväg på en promenad längs Mälarens strand. Jag hade vattnet på ena sidan och skogen på den andra och… det var precis som att vara i Gästrikland. Jag fick av pur fasa avbryta lyssningen och gå över till sorgliga kärlekssånger på Spotify istället.

Jag läslyssnade till boken via Storytel, mycket förtjänstfullt inläst av Sanna Krepper, jag är ganska bestämd på att man bör läsa böckerna i den ordning de kom ut. Läs här om bokfrukosten Breakfast Bookclub hade tillsammans med Madeleine Bäck efter att ha läst Vattnet drar, och här kan du läsa vår frukostintervju.

Utgiven på Natur och Kultur 2017.

Publicerat

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?

Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.

Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.

Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.

Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:

”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.

Utgiven på Norstedts 2017.