Kategori: Recensioner

Publicerat

Bokpicknick i Rålambshovsparken med PeKå Englunds ”Född på en söndag”.

GetAttachment[1]Vårens sista bokcirkelträff blev en picknick i Rålambshovsparken i ett aningen kyligt Stockholm. Trots vädret var vi långt ifrån ensamma där i parken, vi svenskar är ett entusiastiskt folk när det kommer till att låtsas att det är sommar.

De flesta av oss gillade Född på en söndag framförallt skildringen av huvudpersonen Jarls ”Jalles” barndom. Ett maskrosbarn i 60-talets Örebro som växer upp med en psykiskt störd mamma och en frånvarande pappa, men som har turen att få en kärleksfull styvpappa. För oss som är jämnåriga med Jalle och författaren, var boken en chokladask av referenser och  minnen från 60 och 70-talen.  Inte minst Jalles stora passion, seriealbumen om Tintin.

Här är några av kommentarerna:

Aningen spretig men helhetsintrycket var bra.

Beskrivningen av hur Jalle anpassade sig efter mammans nycker var smärtsam.

Positivt helhetsintryck men romanen kunde kortats ner.

Bäst var skildringen av Jalles barndom.

Jag hade svårt med kvinnoskildringarna.

För mycket konstlat sex.

Fick ångest av mamman.

Skildringarna av jetsetlivet kändes fåniga.

Slutet var mycket snyggt.

Barndomsskildringen var fascinerande.

Slukade boken fast början var bäst.

Svårt att få ihop skildringen av Jalle som ung och Jalle som vuxen, fattades något i mitten av romanen.

Klockan som Jalle bar och hela tiden bytte ut, sa väldigt mycket om honom som person.

Jalle valde en kvinna som var lik hans mamma.

Kan man sina Tintin-album är Född på en söndag ett måste! Likaså om man minns racerföraren Ronnie Pettersson och hans våldsamma och tragiska död.
Född på en söndag är utgiven av Nordstedts 2015 och är PeKå Englunds debutroman.

Publicerat

Gengången av Ingelin Angerborn

8405185756_4a470484ea_nJag har ett litet smyckeskrin. När man fäller upp locket är där en spegel på insidan och så dansar en liten balettdansös en evighetsdans till speldosans musik. En liknande skrin hittar Ellinor på en loppis, och den mystiska loppisägarinnan säger att det är just hon, just Ellinor, som är den rätta för att ta hand om skrinet.

Speglarna i locket drar Ellinor in i en annan värld, där någon behöver hennes hjälp. Men hur ska det gå till? Då dyker Oliver upp, en fin kille som blir lika engagerad i ballerina-problemet och tillsammans, alltid tillsammans, kommer de på hur de ska göra.

En spännande och förtrollande historia, med övernaturlighet och skiftande tidsplan och magiska speglar. Fint berättat som vanligt av Angerborn och på en otäck-nivå lagom för 9-12-åringar. Och för mig.

Gengången. Ingelin Angerborn. Utgiven av Raben&Sjögren 2015

– – – – –

Den fina dansbilden är hämtad härifrån.

Publicerat

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.

9789100154349[2]Att flera mord kommer att ske och varför de kommer att ske, vet vi redan efter bokens inledande mening:

 Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.

Ruth Rendells Stenarna skola ropa från 1977 räknas idag som en klassiker i spänningsgenren. Eunice Parchman föds under knappa omständigheter i 30-talets London. Omständigheterna bidrar till att hon aldrig lär sig läsa och skriva. Hon bor tillsammans med sina föräldrar tills båda är döda. Vid tidpunkten för faderns död har Eunice hunnit bli medelålders och hennes analfabetism har utvecklats till en skamlig hemlighet. Hon är streetsmart och uppfinningsrik men faderns död ställer till bekymmer, hon har förvisso skött allt det praktiska men han har läst och skrivit åt dem båda. Efter att ha idkat utpressning för sin försörjning under en period, söker hon arbete som hushållerska hos den välsituerade familjen Coverdale och flyttar ut på engelska landsbygden.

Styrkan i romanen är dess skoningslöst exakta personporträtt och dess dialoger. Jag kommer på mig själv att nästan le ett sardoniskt leende då jag läser om den pladdrande Melinda Coverdale och sucka överinseende över Jacqueline Coverdales totala brist på förmåga att tolka något utanför sin begränsade världsbild. Skildringen av Joan Smith, kvinnan som blir Eunice vän är obehagligt levande. Förutom att vara en spänningsroman är Stenarna skola ropa  även en bok om det tidiga 70-talets klassamhälle i Storbritannien. Men framförallt är det en skildring av Eunice Parchmans bittra öde, det totala nederlaget i att inte behärska färdigheten att läsa och skriva.

Nyutgiven som klassiker i pocket på Albert Bonniers Förlag, översättningen är gjord av Nils Larsson.

Publicerat

Så många platser där man frikostigt har spenderat sin tid, som om den var någon devalverad valuta

Jag gillar kontorsmiljöer. Skrivbordet där man kan ordna sina kontorsattiraljer som häftapparat och färgglada pennor. Blocken i hög. Kanske en kalender. Datorn på lämplig plats. Ergonomisk stol. Ergonomisk lampa. Ergonomisk organisation. Jag har varit i många varianter. Ibland i eget enormt rum där jag valde ut de vita väggfasta hyllorna och den röda soffan på egen hand och l-e-v-d-e fler timmar i det rummet än hemma. Ibland påvert i en liten hörna, delat bord med någon som var så slarvig och lämnade äppelskrott kvar efter sig.

I Linjen är kontoret det säkra kortet. Stället att vara på. Långt mer än en miljö. Den är en organism och en dag öppnar sig skjutdörrarna och vår huvudperson Emma sugs äntligen in. En osmos. Inne! Och härifrån kommer hon inte gå ut frivilligt.

Jag jobbar på, det första året på en arbetsplats är ett slags smekmånad. Jag jobbar mig uppåt och inåt, lär mig smälta in i byggnaden.

Beskrivningarna är så träffsäkra. Språket så exakt och elegant. När vi samtalar om den är vi rörande överens om just det. Lika överens är vi om att vi lämnas oberörda. Vi längtar efter Berättelsen om arbetet. Men det är kyligt, avskalat och utan gestaltning. Efter det pratar vi om kontoren och organisationerna i fem timmar.

Linjen. Elise Karlsson. Utgiven hos Natur & Kultur 2015