September 2012 läser jag Alltings början av Karolina Ramqvist och skriver
”Karolina Ramqvist skriver oerhört bra. Det kyligt berättande skapar inte distans utan realism. Mitt i prick. Exakthet. Jag vill läsa mer om Saga. Hon som är så betraktande och samtidigt blasé. Hon som också är så smart och distanserad och modig. Inga raka spår. Men framåt.”
Den betraktande kvinnan, smart distanserad och modig. Kommer hon i Björnkvinnan? Jag ser så fram emot att läsa. September 2013 läser jag Josefin Holmström Antarktis och skriver
”Kort och gott. Den här romanen har allt det bästa en roman kan ha. Isen. Det äventyrliga och historiska uppdraget. Språket. När berättelsen om Scott och Amundsen glider från något dokumentärt in i samtalen med Gertrude är det så snyggt att jag faktiskt läser om meningarna gång på gång. Någon gång kom det en älskling som kanske borde stannat kvar i pennan men det är så är otroligt lätt att överse med det.”
Efter det har jag läst många böcker om is. Men ingen bok av Josefin Holmström. September 2014 läser jag Stora makters uppgång och fall av Tom Rachman och skriver
”Jag tänker mig Rachmans arbetsrum när han skrev den här boken – mängder av lappar och tidslinjer. Hur lyckas han hålla allt på plats? Kanske berättar han det i helgen när han besöker Bokmässan. Jag ska i alla fall höra efter.”
Men hörde jag efter? Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag fått klarhet i arbetsrummet. Det är fortfarande en intressant fråga. Och än mer intressant är om Rachmans nya, The Italian Teacher, kommer översättas på svenska.
September 2015 läser jag Arktisk sommar om EM Forster och skriver
”Damon Galgut följer Forsters biografiska linje väl och har sannerligen gjort sin research. Det kunde ha blivit ett för biografiskt förhållningssätt, men där hamnar Galgut inte. Han gestaltar såväl Forster som hans vänner och älskade på ett nära och inkännande vis. ”
Damon Galgut, vad hände sen? Ingen roman efter den här.
September 2016 läser jag en originell roman om Paris, Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund
”I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.”
Är det då inte fascinerande att Röstlunds senaste som kom i mars har gått mig förbi?
September 2017 läser jag Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint av Anna Laestadius Larsson.
”Ja ni, sammantaget är det här en av de bättre böckerna jag har läst på länge. Och Hilma af Klint fortsätter att fascinera.”
Och avslutningsvis, förra årets septemberläsning var The Art of Not Breathing av Sarah Alexander.
”Jag läslyssnar till boken och inläsningen av Colleen Prendergast bidrar starkt till min hur bra jag tycker om den här boken. Med sin skotska accent fångar hon in mig totalt i berättelsen. Och allt får mig att prova hålla andan. Om än för bara en minut.”
Bloggen ändrade jag om och om igen, minns jag. Inte på grund av det jag skrev om boken, den gillade jag. Nej, jag skrev om hur man kunde träna sig att hålla andan länge under vattnet, under överinseende av annan person. Och tänkte att det fanns galningar bland er bloggläsare som skulle testa och sen skulle folk dö andningsdödar och allt skulle falla tillbaka på mig. Ja, ni ser. Lite storhetsvansinnesångest.
Med det sätter jag stopp för Memory Lane-promenaden.
