Inlägg

Publicerat

Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Jag har haft Unga kvinnor på min ”att läsa lista” under många år, att jag äntligen kom till skott är Elena Ferrantes förtjänst. Unga kvinnor spelar en betydelsefull roll i Min fantastiska väninna och jag älskar scenen i filmatiseringen där Lenu och Lila sitter tätt ihop och läser i sitt tummade exemplar. I bakgrunden skymtar det fattiga gråa bostadsområdet i Neapel där flickorna växer upp.

Little Woman, som boken heter på originalspråk handlar om fyra systrar i inbördeskrigets USA. Fadern är inkallad och familjen har förlorat en del av sin förmögenhet. Flickorna är rara, glada och käcka som så ofta i äldre böcker om flickor för flickor. Med moderna ögon sett är kanske boken aningen moraliserande, men jag gillar systrarna March och bokens andra karaktärer. Det finns glädje i det lilla och människorna är vänliga och omtänksamma med varandra. Helt tvärtemot den kalla råa verklighet som Lenu och Lila levde i. Jag känner mig löjligt glad över att Neapeltjejerna fick läsa Unga kvinnor och kunde uppleva en helt annan verklighet. (Jo, jag vet att Lenu och Lila är romankaraktärer och inte finns på riktigt).

Om ni ännu inte läst Neapelkvartetten så rekommenderar jag er att göra det! Efter att ni läst första delen Min fantastiska väninna, sticker ni emellan med Unga kvinnor. Ger Ferrantes fantastiska kvartett ytterligare en dimension.

Utgiven av Bonnier Carlsen 2016, översättning Sonja Bergvall.

Publicerat

Bokresa till Gent

Bokresor till utlandet älskar jag. Det är en extra rolig grej med Breakfast Book Club. Först var vi tre gånger på Syninge konferens utanför Norrtälje. Men sen blev det längre resande. Det är enkelt. Vi väljer en bok med anknytning till platsen och ordnar en literary walk – en guidad litterär promenad! Alla som vill åka med bokar sin egen resa och sitt eget hotell. Vi håller kontakt via Facebook under resan, träffas spontant och pratar böcker men också en hel del annat.

I år, som var den 8:e resan faktiskt, åkte vi till Gent. Denna fina medeltidspärla är lätt att gå och orientera sig i och enastående vacker. Vi guidades av Hilde och fick presenterat den flamländska (och övrigt belgiska) litteraturen med koppling till staden. Boken vi läste var Krig och terpentin av Stefan Hertmans.

I centrum står morfar och hans måleri. En dag får författaren ett par skrivböcker där morfar skrivit sitt liv, inte minst åren under första världskriget. Bokens första del handlar om relationen mellan barnbarn och morfar och morfars liv fram till kriget. I del två byts perspektivet ut och det är morfar som berättar. Råa berättelser från död och slakt under kriget, men också om vänskap och kärlek. I tredje delen återgår berättarrösten till författaren och jakten på både sanningar om och målningar av morfar är i fokus.

Vi var överlag grundpositiva, somliga gillade den ännu mer än så. Det är kontrasten, eller balansen, mellan kriget och måleriet som är så läsvärd och jakten på hur morfars liv egentligen varit. Bra! Och som vanligt intressant att läsa en bok som handlar om platsen där man befinner sig.

Här sitter vi och diskuterar på det alldeles nybyggda biblioteket Krook.

Bokresans tidslinje: Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Redan i mars 2015 åkte vi till Helsingfors och gick i fotspåren av Kjell Westös Där vi en gång gått med Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet som fantastisk guide. Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv. Humlebaek sommaren 2015 var egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter  på Mosters kaffebar samtidigt som Louisianas litteraturfestival gick av stapeln. Så i december 2015 blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen. Våren 2016 gick resan till Amsterdam där Margot som till vardags jobbar på Waterstones både guidade och valde bok. Lives lost av Britta Bolt, en deckarhistoria i modern Amsterdammiljö. I Madrid 2017 läste vi Ben Lerners Vägen från Atocha Station. Vi käkade tapas med uppfriskande drycker av olika slag och tyckte bokdiskussionen var speciell eftersom vi befann oss på samma plats där bokens huvudperson Adam bodde. Brighton våren 2018 var Starlings av Erinna Mettler vår bok och vi guidades i det oväntat litterära Brighton.

Publicerat

Dockleken av Caroline Engvall

En känd tv-profil blir brutalt mördad utanför sitt hem i Enskede. I ett träd i trädgården hänger en porslinsdocka iförd lila klänning. Hennes make blir misstänkt men är det verkligen han som är den skyldige?  I villan intill bor Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar, journalisten och kriminalkommissarien från Engvalls tidigare böcker. Kvinnornas förhållande är ömtåligt och Ulrika ställs inför ett oväntad personlig komplikation samtidigt som de båda börjar arbeta intensivt med mordet i grannvillan.

Caroline Engvall presenterar ännu en välskriven och spännande kriminalroman där en porslinsdocks-fabrik spelar en viss roll. Unikt och väldigt otäckt, likt Stephen Kings clowner eller John Ajvide Lindqvists GB-gubbe, i alla fall tycker jag det.  Minns porslinsdockor från min barndom, framförallt en jättestor i en treårings storlek som satt i min mormors salong. Elsa hette hon och jag måste erkänna att jag är glad över att jag bestämt avböjde att ärva henne, hade fått låsa in henne i källaren efter att ha läst Dockleken.

Temat känns igen ifrån Engvalls tidigare böcker, i grunden handlar Dockleken om utsatta barn och ungdomar vars förtvivlade situation ingen lägger märke till och om hur våldet ärvs från generation till generation. Tyckte om Caroline Engvalls efterord, fick mig att se karaktärerna i nytt ljus.


Utgiven på Southside Stories 2019.

Publicerat

Testamente av Nina Wähä

Först hörde jag suset som sjöng romanens lov. Då drar jag alltid öronen åt mig och tror att förhöjda förväntningar förstör läsningen. Sedan lyssnade jag till författaren som berättade om hur hon först skrivit en rad olika noveller för att först senare sätta dem samman till en roman. Romanen om Siri och alla de fjorton barnen. Det lockade med alla historier och jag började läsa. Och var fast vid första raderna.

”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna!
Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Romanen om Annie, egentligen. Den äldsta dottern som åker hem till Tornedalen för att fira jul. En olycka händer, lillpojken trillar i hett vatten, och var är då pappa Pentti? Det blir kris och nu måste alla syskonen samlas. Motvilligt och villigt gör de det, och det uppenbarar sig – för läsaren – att här är det inte riktig familjeidyll som kommer att råda. Pappan verkar otäck och galen, och alla syskon förändras när han sent omsider kliver in i köket.

En sådan bok! Jag sträckläste så gott det gick. Bortrest i främmande land och så mycket att se och uppleva. Men jag tog mig lässtunder under körsbärsträd, i väntan på tåg och tidiga morgnar. I en helt egensinnig och oväntad och ovanlig berättarstil kommer alla syskonen till tals. Det är sorgligt och roligt och totalt uppslukande att läsa det här. Allt binds samman med en allvetande berättare som kan säga saker som ”men det händer inte förrän senare”.

Tycker man om mer om någon av karaktärerna? Ja, kanske. Troligen. Som den unga brodern Tarmo som är ett ”läshuvud” och lättad får lämna för ett akademiskt liv i Helsingfors. Eller hans syster Lahja, som måste bli kvar, och som först får träffa en dominant skitstövel till kille men som sedan träffar en kompis och börjar läsa läsa läsa och växer som människa. Så fin skildring! Och Annie. Och ja, här börjar jag snart rabbla upp hela skaran.

Jag tänker fortfarande på många av de här personerna och är så nöjd med det ouppklarade i romanen, precis som livet faktiskt mångt och mycket är. Jag önskar att Nina Wähä inte tar en skrivpaus på åtta år utan fortsätter att skriva superbra romaner.

Testamente. Nina Wähä. Utgiven av Norstedts 2019.