Gangsterns klagan av Ray Celestin

New York november 1947. En stad präglad av gangsterstyre och poliskorruption eftersom FBI har fullt upp med att jaga eventuella kommunister. Hit kommer Ida Davies och Michael Talbot i ett djupt personligt ärende. Tjugo år har förflutit, de är båda äldre och sorgsnare, deras detektivinstinkter är dock intakta. Till staden kommer också Louis Armstrong, vars stjärna är dalande efter en misslyckad turné. På den legendariska nattklubben Copacabana förbereder chefen Gabriel Leveson noggrant sin flykt, han jobbar åt maffian och har förskingrat en stor summa pengar. Innan han hinner sätta sina planer i verket får han ett uppdrag som måste genomföras.

Celestin levererar ännu en ojämförligt skickligt skriven historisk kriminalroman. Jag blev ett hängivet fan av både av genren (och Celestin) då jag läste hans Yxmannen, jag älskar språket, formuleringarna, hans förmåga att göra en svunnen stad och tid levande inför läsaren. Jag älskar också hans förmåga att skildra samhället genom sin noga tecknade karaktärer. I Idas och Michaels livsöden speglas klassamhället, där skillnaden i ras är det mest uppenbara. Skildringen av Louis Armstrongs karriär är både en fantastisk tillbakablick på jazzens USA och den rasism som bara var ett faktum.

Att skriva städernas stad New York måste naturligtvis varit en gigantisk utmaning men Celestin gör det med den äran. Kanske upplever jag inte att skildringen är riktigt lika unik som med New Orleans eller Chicago, men jösses vad många böcker jag läst och filmer jag sett om New York, naturligtvis spelar det roll för min läsning. New York är en välbekant stad.

För alla filmfantaster kan jag avslöja att Stanley Kubrik dyker upp och skådespelaren Ronald Reagan som vittnar inför myndigheterna om vilka i filmbranschen som är kommunister. Celestin är makalöst bra på att smyga fakta och autentiska personer i sina berättelser och jag älskar att känna mig allmänbildad, även om jag förmodligen missar massor!

Läs recensionerna av Yxmannen, här och Mafioso här. Om ni frågar mig så rekommenderar jag att läsa böckerna i kronologisk ordning, ( för att följa karaktärerna), men visst funkar det annars också.

Utgiven på Southside Stories 2019, översättning av Ann Margret Forsström

Se på oss nu av Geir Gulliksen

Det svider, det är omåttligt pinsamt och ibland vill jag bara kasta boken i väggen i ren frustration! Har annars lätt att avmätt betrakta icke älskansvärda romankaraktärer på avstånd, men inte i denna roman. För alla fantaster av feelbad-böcker är Se på oss nu ett guldkorn. Gulliksen skriver med en skalpells vassa skärpa och saknar helt pardon med sina karaktärer.

Hans och Ingunn har varit gifta i över 30 år när Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. Här utspelas en av bokens huvudscener som är så skruvat märklig att den helt enkelt blir trovärdig. Personligen fylls jag av både häpnad och avsmak inför de inblandade och jag tycker inte att jag brukar vara speciellt känslig.

Jag funderar över alla de starka nordiska litterära relationsromaner om familjer som kommit under de senaste åren. Starka skildringar med självupptagna, bekräftelsesökande karaktärer. Skruvat flera varv men jag kan ändå inte fundera över sanningshalten. Är vi sådana i här Norden? Vi prioriterar oss själva och struntar totalt i hur våra handlingar och val påverkar andra, framförallt då våra barn. Har vi  ingen som helst självinsikt?

Gulliksen och hans landsmän är ena jäklar på dessa romaner som också har det gemensamt att de är lysande bokcirkelböcker. Diskussionens vågor går skyhöga efter inmundigande av en moderna norsk relationsroman. Kan också rekommendera Gulliksens förra bok Berättelse om ett äktenskap, som nog också kan betraktas som en roman om bekräftelsesökande fullvuxna människor, men där jag gillade karaktärerna och kände sympati. Recension kan du läsa här.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018, översatt av Urban Andersson.

Frukostintervjun – Marie-Louise Marc

Marie-Louise har skrivit de härliga böckerna om Betty Svan, en kvinna som vi gärna hade velat ha som kompis. Naturligtvis måste vi ta reda på vad hon äter till frukost!

God morgon Marie-Louise! Vad äter du till frukost?
Jag älskar frukost, bästa målet! Vill alltid ha samma sak: yoghurt med hemgjord müsli, ett löskokt ägg och en stor kopp kaffe med mjölk. Jag hör till dem som kan gå upp klockan fem och smälla i mig en frukostbuffé om man bor på hotell och ska hinna till flyget. Hotellfrukostar är det bästa jag vet.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag läser Dagens Nyheter kulturdelen. Min man tar nyhetsdelen – vi är båda mycket nöjda med den fördelningen. Jag vill absolut ha papperstidning, det ingår i frukostmyset att det prasslar när man vänder blad.
 
En bra morgonroman, vad kan det vara?
Kan tänka mig att det är samma bok som man legat och läst halva natten och inte kan slita sig ifrån.

Vad läser du just nu?
Hem till Scupper Island av Kristan Higgins. En riktig bladvändare. Jag kanske ska testa den som morgonroman?

Vad använder du som bokmärke?
På inbundna böcker använder jag omslagsfliken (den främre fram till mitten, därefter byter jag till den bakre), på pocketböcker … skäms nästan, men jag lägger bara ifrån mig boken utfälld med omslaget uppåt. Alla bokmärken man fått i Pocketshop – det är ett mysterium vart de tar vägen.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Oh, vad glad jag är för just den frågan eftersom jag nyligen styrt upp min bokhylla. De tre mest centrala hyllorna är 1) enbart feelgood 2) sorterade efter författarnamn i alfabetisk ordning. Deckarhyllan är även den sorterad efter författare. Blev lite trött när jag kom till resten så där står Jan Guillou inklämd mellan erotik och Bibeln och Michelle Obama, men jag är väldigt stolt över mina feelgoodhyllor. Säger en del om vilken genre jag vurmar mest för:=)

Feelgood är en fantastiskt läsgåva, inte minst böckerna om Betty Svan. Tack för intervjun!

Manhattan Beach av Jennifer Egan är nominerad till årets bok 2019!

Manhattan Beach är en alldeles extraordinär läsupplevelse! Det är väldigt roligt att den blivit nominerad eftersom många fler läsare kommer att få njuta av en fantastisk roman. Vi gör da capo på vår recension. Varsågoda!

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.