”Det är den första hissen i ett privatägt hem i Saigon”, berättar brodern Mai med viss stolthet trots det tragiska i att de träffas för att begrava sin mamma. Systern betraktar honom. En gång levde de tillsammans med sina föräldrar, fattigt och under svåra umbäranden. Nu är Vietnam ett helt annat land. Systern har flyttat till Paris. Brodern äger fastigheter, är stormrik och lever flott.
”Men hur kunde mamma ramla ner i hiss-schaktet?”
Den till synes centrala frågan ligger som ett raster i den här vietnamesiska romanen. För vem var mamman, den en gång trogna partikamraten. När dottern hittar ett fotografi bland moderns saker med namnet Paul Polotsky nedklottrat på baksidan tillsammans med årtalet 1954, börjar hon nysta. Vem är denna Polotsky? Vad har han med mamman att göra? På ytan blir romanen en detektivgåta när dottern i sin jakt efter svar träffar den mer fascinerande personen efter den andra. Berättelsen är i viss mån fragmentarisk, uppbyggd i scener på olika platser, men som ändå tydligt hänger samman. Vi rör oss i olika tidsplan men tappar aldrig tråden, och Vietnams efterkrigshistoria växer fram i takt med att mammans liv får, nya, konturer.
Jag skrattar stundtals gott när jag läser denna bitvis absurda berättelse samtidigt som den är djupt allvarlig och eftertänksam. Jag menar, vilka är vi? Egentligen? Och frågan om varför mamman dog där, i det moderna tekniska hissundret blir om inte symbolisk så i alla fall metaforisk.
Hissen i Saigon. Thuận. Utgiven hos Tranan 2024 i översättning från vietnamesiska av Tobias Theander.
