Stål – På helvetets bakgård

Gästbloggare idag är Katarina Bolling som läser otaliga böcker och som ofta tycker att boken blir bättre om man läser slutet först.

Jag har länge lockats av det snygga stilrena omslaget till Silvia Avallones debutroman Stål där två unga flickkroppar halvligger på grova stålbalkar. Är den så bra som alla säger? Ja, det är den!

Man kastas rakt in i hettan som står lodrät och brännande vit över Via Staligrados nedslitna betonghöghus i stålverksstaden Piombino, där 13-åriga Francescas brutala far i inledningsscenen står på balkongen med kikaren riktad mot den lika nerslitna stranden och tittar på sin dotters knoppande kropp och kokar av ilska över hennes ”horaktiga beteende”. Där leker hon i vattnet med sin bästa vän Anna och båda flickorna är påtagligt medvetna om att den manliga blicken är åtråvärd för kvinnor och att ungdomlig skönhet är ett kapital:

Anna och Francesca fyrade av leenden åt alla håll. Nino, som lät dem rida på hans axlar, kände deras varma kön i nacken. Massimo kittlade och bet dem innan han slängde dem i vattnet. Så att alla kunde se det. Och de lät förste bäste göra vad han ville med dem, utan att tveka, helt omedvetna. Så där bara, med världen inom räckhåll, rakt upp i ansiktet på den som tittade på. (- – -) Det låg en utmaning i sättet som Anna och Francesca sprang på, med bikiniöverdelarna halvt lossade, medan de stötte till armar, leenden och tennisbollar.  Och den som tittade på blev avundsjuk på de där brösten, den där häcken, det där skamlösa leendet som sa: jag finns.

Men den manliga blicken kan också vändas från en. På strandens ”Glitterscen” åldras man snabbt och förlorar i värde. Under parasollerna sitter de 18-åriga mammorna; överblommade och förbrukade och där sitter de gravida 16-åringarna som fick allas blickar för bara två somrar sedan då de fick uppvisningsspringa i bikini. Men även om Anna och Francesca njuter av uppmärksamheten, har de mest bara ögon för varandra och har till en början en fristad i sin tvåsamhet. Känslorna är starka och de drömmer om att kunna fly bort från pisset i portuppgångarna, bristen på pengar och de undergivna morsorna som står ut med misshandlande eller kriminella män. Man kan åtminstone drömma om att simma sig bort, till turistön Elba som glittrar så förföriskt nära, men ändå är så oåtkomlig för de som bor i stålverkets skugga allra närmast på fastlandet.

Stålverket Luccini är det glödande, mörka och dunkande hjärtat i romanen ur vilket människoödena slingrar sig. Men det är också en krets i helvetet där man bör låta hoppet fara, där männen sliter ut sina kroppar i förtid, blir bittra, tar amfetamin för att orka, röstar på Berlusconi och sedan länge har slutat hoppas på en bättre framtid. Här jobbar inte bara Francescas pappa, utan även Annas bror, Alessio. Det enda han hoppas på är att få råd med en ny Golf GT. Men under de här första åren på 2000-talet kan även den drömmen grusas, för stålverket har börjat säga upp anställda och vad gör man när masugnarna släcks?

Annas och Francesca är de lysande huvudpersonerna i romanen, men samtidigt finns ett kollektivt perspektiv gestaltat i fina och ömsinta personporträtt på hela kvarteret och staden. Flickornas relation utmanas av deras tilltagande kroppsliga kvinnlighet och kraven på de roller de då förväntas inta. Här finns mycket svärta och sorg, men författaren lämnar mig inte helt uppgiven; När jag lägger ifrån mig romanen finns ändå en sista gnutta hopp kvar och jag tror verkligen på att tjejerna är med på färjan när den i slutet sätter kurs ut mot Elba.

Stål. Silvia Avallone. Utgiven av Natur&Kultur 2012.

2 svar på ”Stål – På helvetets bakgård”

  1. Vad fint du skriver om ”Stål”! Jag trodde också att jag skulle hinna gästblogga om den, men så här i höstmörkrets stressiga fuktkammare känns det utmärkt att bara klämma ur sig en liten kommentar. ”Stål” berörde mig djupt, framförallt det kollektiva porträttet av det stelnade arbetarklassamhället. Anna och Fransesca är även de mest någon sorts representanter för vilka möjliga vägar det finns att ta som kvinna i en sådan miljö. Jag läser det som att de tar den där färjan. Det ger mig hopp att de letar sig därifrån liksom kvinnor flyr liknande miljöer här i Sverige medan männen blir kvar med sina bittra röstsedlar för SD. // Helga

  2. Precis! Du fångar det i några få rader så väl. Efter att igår ha sett den fantastiskt starka filmen ”Äta, sova, dö” av Gabriela Pichler känns det du skriver ännu mer träffande. Och sorgligt. //
    Katarina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *