Pojkarna och Tromsö

En bra sak: att packa väskan. En ännu bättre sak: att läsa böckerna på de nya platserna. Som jag älskar att plussa ihop plats och bok. Att minnas platsen är att minnas böckerna ( och tvärtom, fördendelen). Där, när det var ebb på stranden i Narvik läste jag Lewis resa. Där, i parken när Beijingborna utövade Qi Gong läste jag Tillsammans är man mindre ensam. Där, nästan ensam på båten ut till Husarö läste jag Jag var bakom dig.

Här, på Fløya-fjället ovanför Tromsö läser jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Berättelsen om flickorna som inte vill nå den obönhörliga vuxenheten. Flickorna som hur de än gör blir objekt i pojkarnas ögon. Tills den dagen då den mystiska magiska växten planteras i växthuset och nektarn åstadkommer något sensationellt.

Jag läser och tittar, läser och tittar. Boken är fängslande. Utsikten likaså. Snart ställer jag mig upp. Jag har alltid tyckt om att vara högre. Att stå på en stege och låtsas vara 2.20 lång. Att stå på ett fjäll och låtsas vara en 420 meter hög jätte.

Nere i byn ligger Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal. Jag roar mig med att se paralleller i genusperspektiv och identitet. Men Wintersons bok läser jag allra mest för hennes förhållande till skrivandet och läsandet. Det får bli i en egen bloggy. För nu tar jag fjällhissen ner igen.

20130606-094459.jpg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *