Nu ska vi – äntligen! – gå i mål med Himlakroppar. Vår sommarläsning blev höstläsning och avslutas som nyårsläsning. Vi spoilervarnar också, för nu diskuteras slutet.
Ann-Sofie: Att läsa 1100 sidor över ett halvår är inte min melodi. När vi efter #bbclon återupptog de sista 400 sidorna typ var det som att börja på en ny roman. Tack och lov för personregistret, det säger jag bara! När jag skriver det här har jag fortfarande hundra sidor kvar, men jag läser klart medan vi diskuterar. De blir kortare de olika kapitlen, och förklarar vad som har hänt tidigare.
Marie: Nog inte min melodi heller. Jag gillar tjocka böcker men de gör sig bäst i en läsplatta så man kan bära med dem överallt. Jag tror vi kom av oss när vi åkte till Crimetime Gotland i augusti. Och sen kom ju Louisiana Literature emellan och så var boken nästan bortglömd. Vi får väl tacka Londons alla boklådor för att vi är banan igen, det var väl inte en enda som inte hade boken i sitt sortiment, och dessutom väl skyltad?
Ann-Sofie: Hahaha! Ja, jag såg Himlakroppar även där det inte var boken själv. Överallt läser jag om att boken liknar 1800-talets viktorianska romaner, men brukar det inte vara mer kärlek där? Här finns knappt några kvinnor med. Det är Lydia, Anna och kanske några till. Det är mer en magnifik pusseldeckare och jag ser hur bit för bit trillar på – oväntad – plats nu. Ingen är snäll. Alla bär skuld. Utom en. Jag ska säga dig att jag trodde länge att Moody själv skulle vara den gode, den som skulle ordna allt från kaos till ordning
Marie: Jag tänker hela tiden ”cowboyhistoria”, måste vara persongalleriet, horor, whisky och vapen och nybyggarliv som gör det. Jag håller med om att det mer en pusseldeckare, bitar som faller på plats som personernas förhållande till varandra, att de faktiskt kände till varandra mer än man kunde tro till en början. Jag trodde också länge att Moody var en nyckelfigur i romanen men det är han ju inte. Men jag är grymt imponerad över hur hon knyter ihop det, att den slutar där den börjar. Allt går runt, precis som himlakropparna.
Ann-Sofie: Ja, konstruktionen kan man bli djupt imponerad av. På sitt sätt förstår jag att 1100 sidor behövs men samtidigt är det onödigt att med så många. Så jävla bra är den inte. Så det leder över till språket. Man kan kalla det rikt, man kan kalla det detaljerat och utförligt, man kan kalla det ”måste alla dessa ord skrivas”.
Marie: Många ord är det och detaljerat och utförligt men med fina person- och miljöbeskrivningar. Men jag tycker inte att det är för många ord, jo, på slutet när allt ska få sin förklaring blir det mycket och ibland svårt att hålla kolla på allt. Det går så fort här, i början gick det ju riktigt långsamt.
Ann-Sofie: Ja, och då tar vi slutet då. Ibland kan jag få lust att läsa om en bok för att se hur den hänger ihop redan från början. Så är det på sätt och vis med Himlakroppar. Eller snarare att backa tillbaka till början, eftersom det är dit man till sist återvänder. En cirkelkomposition!
Marie: Den här boken skulle absolut vinna på att läsas om, med ett papper för att rita in alla himlakroppar (karaktärer) och hur deras förhållande till varandra förändras. Jag tror jag ska läsa om lite i början men sen väntar ju nya böcker. Och nästa sommar, en ny tjockis, säg ja! Men först en litterär helg i Amsterdam.
Ann-Sofie: Hm, jag säger nja till tjockis. Men jag är så himla glömsk så snart har jag glömt bort det jobbiga i 1100 sidor. Så räkna med mig!