Gånglåt, tadam tadam

Gånglåt, det är en lugnande och kontemplativ klang i ordet. Jag tänker Äppelbo, Mockfjärd och Skärsjödal. Fiol i lagom takt att lunka framåt dit man ska. Tillsammans med de andra som också knallar i samma takt.

ganglatMen en gånglåt kan bli något annat om den aldrig tar slut. En never ending story om man går i samma spår.  I Elin Olofsson senaste roman blir gånglåten just så där tröstlös på något vis. Systrarna Sonja och Gun-Britt. Komplexa och kantiga, var och en på sitt sätt och det tar lång tid för mig att begripa mig på dem. Sonja är sångerskan Salida, hon som lämnade gården och drog till stan och blev berömd. Gun-Britt, hon som blev kvar. Nu ska de gå där en hel sommar och dras med varandra när Salidas memoar ska nedtecknas.

Allt går då inte sin gilla gång. Det blir otakt och krockar om vartannat, långt ifrån kontemplativt. Man kan drista sig att tro att det handlar om avundsjuka på ett ytligt plan men det är lång mer än så. Det är så mycket som redan har gått förbi, och inte kan göras ogjort. Sorgligt och vackert. Landsbygdskildringen likaså. Är den sann och äkta? Ingen aning. Jag tror det. Jag har en skräckblandad förtjusning när det gäller landsbygden. Vacker att beöska. Men otäckt att bli kvar. Men vad vet jag. Gun-Britt blev ju kvar och utan henne skulle precis allting falla sönder. Precis allting.

Gånglåt. Elin Olofsson. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2016. Läs om författarens (forna?) frukostvanor

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *