1933 fanns det omkring 175 campingplatser i Sverige. Enkla ställen där man kunde slå ner sina tältpinnar och vara ute i friska luften. När semesterlagen om 2 veckors semester kom några år senare ökade intresset rejält för att ta sig ut och campa, för att inte tala om när allt fler fick bil på 50-talet. Med bilen kom också husvagnen och tänk vilken komfort att ha sitt hem med sig utan att behöva rassla runt med pinnar och tältduk. Nu dominerar husbilen på sommarvägarna. Jag räknar 1 husvagn på 3 husbilar. Bara en iakttagelse alltså, ingen statistik.
Det finns tillfällen när jag kan se frihetskänslan i att sätta sig i en husbil och bara dra. Men jag ska erkänna att det är väldigt sällan. Trots det är det för husbilens skull som jag ville läsa En sista semester. Här är det två rutinerade husbilsåkare som gör en resa. Ella och John. För deras del är det betydligt mer laddat än att bara känna frihetskänslan. De är gamla numera, precis som deras saggiga farkost. John har demens men är ännu en god förare. Ella har en långtgående cancer och inte så lång tid kvar att leva. De plockar ihop sina saker och drar iväg. De vuxna barnen blir förstås galna.
Med sig har Ella alla de diabilder de samlat på sig under åren. De riggar upp den gamla projektorn och projicerar bilderna på husbilens vägg. Kväll efter kväll. När barnen var små, skolavslutningar, födelsedagar, semesterresor med goda vänner som numera är döda. De återser hela sitt liv därute om kvällarna.
Jag blir rörd av den här road trip-berättelsen, över diabilderna som blir ett återseende av det liv paret haft tillsammans, över Route 66, vägen de följer, som också är gammal och förbi. Det kunde vara sorgligt men det är det faktiskt inte. Det är rätt charmigt och stundtals roligt till och med. Och slutet är, hur ska jag säga, rimligt.
Även om jag inte övertygas av husbils-romantiken ens efter den här boken håller jag med Ella när hon säger:
”Det är det jag tycker om med att åka på semester”, säger jag och ser ut genom rutan på de brunaktiga tuvor som väser fläckvis invid vägkanten. […] Att allt saktar ner. Man får en massa upplevelser på kort tid. Man minns inte vilken dag det är. Tiden går långsammare, som i en dröm”
En sista semester. Michael Sadoorian. Utgiven 2009. På svenska av HarperCollins Nordic 2017, översättning av Gunilla Mattsson