Vintage – det tål att upprepas

Vi pratar om böcker man blir varm av den här morgonen när termometern närmar sig minus tio grader. Lägenheten består av stora glaspartier från golv till tak och vintervinden kryper in. En bok som värmer. Jag letar i gömmorna. Och här är den. Lästes i augusti 2011.

De små hästarna i Tarquinia berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

”Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme”, skriver jag 2011 men nu i januari 2018 passar den lika bra.

De små hästarna i Tarquinia. Marguerite Duras. Utgiven igen hos  Lind&co 2011.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *