De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

Sedan många år är Nesser en av mina favoritförfattare, blev överväldigad av förtjusning vid läsningen av Kommissarien och tystnaden någon gång på 90-talet och har sedan dess läst allt han givit ut. Jag hamnar alltid i huvudet på hans karaktärer och lever i symbios med dem romanen igenom. Deras lakoniska repliker, smågnabbande och så förstås Nessers subtila humor och all den mänsklighet som hans böcker rymmer går skinnet på mig även om det inte sällan skaver. Vad han än skriver så blir jag berörd på det ena eller andra sättet. Allra bäst är nog när jag får läslyssna medan han själv läser.

De vänsterhäntas förening är en klassisk Nessersk kriminalroman. Passande nog dyker många av hans klassiska karaktärer upp. Van Veeteren, Gunnar Barbarotti och Ewa Moreno för att nämna några. De är äldre och aningen tröttare, skarpa i huvudet är de dock alltjämt, och de är fortfarande bosatta i Maardam eller Kymlinge, båda städerna belägna i Nesserland. ( Jag har alltid velat resa till Maardam eller för all del Kaalbringen där Borkmanns punkt utspelar sig.)

Kommissarie Münster söker upp den snart 75-årige Van Veeteren för att berätta att man hittat liket av den förmodade mördaren i ett 20 år gammalt fall, även mördaren bragt om livet vid brottets tidpunkt. Polisen har således låtit en gärningsman löpa, en mordbrännare med flera människors liv på sitt samvete. Strax efter begås ett yxmord i Kymlinge i Sverige, ett brott som kan hänga ihop med mordbranden för 20 år sedan.

Vad kan jag säga, jag är ännu en gång bedårad av det ömma munhuggandet mellan Van Veeteren och hans fru, Barbarottis samtal med vår Herre, de fantasifulla och välfunna namnen på orter och karaktärer och att vädret i Maardam alltid tycks vara förfärligt. En typisk Nesser-roman innehåller alltid ett antal fantastiska metaforer, denna gång fäste jag mig speciellt vid uttrycket ” Redig i huvudet som en skolinspektör”.

Fast en sak är höljd i dunkel. När Kymlinges poliser och Maardams poliser samtalar, vilket språk används? Eller framförallt, när Münster och Van Veeteren förhör en misstänkt och Barbarotti och Backman förstår precis allt, vilket språk talar man? Tyska kanske, men egentligen eftersom vi befinner oss i Nesserland borde språket kanske vara esperanto eller föralldel Nesserska? Jag funderar över att jag under alla år aldrig någonsin undrat över vilket språk som är Van Veeterens modersmål? Den som fattar, fattar.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Här hittar du vår frukostintervju med Håkan Nesser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *