Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *