En iskall julafton i Kiruna möts två såriga själar mest av en slump. Ambra är journalist på Aftonbladet och har mot sin vilja skickats på reportageresa norrut, Tom är elitsoldat och lider både av posttraumatisk stress och kärlekssorg. Ensamma i Scandic hotells matsal inmundigar de julmat och alkohol medan betraktar varandra på håll. När Tom slutligen släntrar fram till Ambras bord inleder de ett samtal som fortsätter fram till stängningsdags. De skiljs åt, men minnet av den andra finns kvar djupt inom dem båda två.
En enda risk är en utomordentligt underhållande och varm romance-roman med komplexa karaktärer. Jag är fast direkt och njuter av att läsa en bladvändare som faktiskt inte handlar om mord eller ond bråd död. Romanen till sin uppbyggnad lik en spänningsroman med rejäl svärta och den obligatoriska samlingen av tilltufsade karaktärer. Frågar ni mig föredrar jag underhållning med kärlek och passion, framför ond bråd död. Underhållning som är livsbejakande och låter läsaren slå ihop boken med ett leende på läpparna. (Jag slår aldrig ihop en deckare med ett leende!) Det är också helande att istället för våldsscener läsa kärleksfulla och bra skrivna sexscener. Den brittiska författaren Sarah Walters anses var en av de främsta på att skriva sexscener, Simona Ahrnstedt är lika bra, kanske bättre.
Säg ordet mysdeckare och jag ryser! Hur kan en bok som handlar om att någon dör för en annan människas hand någonsin vara mysig? Bra kan det förstås vara, men aldrig mysigt! Jag har lagt märke till att genren är populär bland kvinnor i min ålder, kvinnor som också ofta vägrar romance och kärleksromaner överhuvudtaget. Jag tror det kan bero lite på fördomen om att kärleksromaner är endimensionella, sämre skrivna och fåniga. I alla fall i Sverige, utomlands är genren hur stor som helst. Kanske det har med könsrollerna i utländsk litteratur att göra, må så vara, men könsrollerna i utländska spänningsromaner är inte bättre de! Jag är inte heller helt oskyldig här. Har läst flera av Simona Ahrnstedts böcker och letar gärna klichéer. De anas, men när jag letar klichéer i deckare är de ofta mer än påtagliga, men ingen bryr sig. Det är uppenbart lättare att acceptera en kliché i en spänningsroman än i en romance?
Ni förstår väl att ni måste börja läsa Simona Ahrnstedts böcker om ni inte redan gjort det förstås. Jag tycker väldigt mycket om hennes debut Överenskommelser som är en historisk roman. En enda risk är den tredje fristående romanen i en trilogi.
Utgiven på Forum 2016.
PS: Sedan jag skrev ovanstående har Forum Förlag annonserat att Simona Ahrnstedt kommer ut med en ny roman, Allt eller inget, i butik senast den 1 november 2017. Läs mer här.
”Koftan har egentligen allt”, skriver Celia B Dackenberg , ”Ändå tycks den ofta vara något av ett garderobens lågstatusplagg.” Det är något nedsättande, vardagligt och non-fashion över ordet och plagget.
Anna Francis jobbar som statstjänsteman i Protektoratet Sverige år 2037. Efter ett tufft uppdrag i ett fjärran land, (som hon mot alla odds rott i hamn), blir hon erbjuden vara observatör i ett projekt där man, (staten), ska studera deltagarnas stresstålighet. Hon tackar ja och placeras tillsammans med ett antal mer eller mindre prominenta personer på ön Isola i Stockholms skärgård. Hon har tydliga, om än inte speciellt behagliga instruktioner, och hon gör som hon blivit tillsagd. Det är bara det att ingenting tycks stämma och hon börjar ana att någonting är fel, fruktansvärt fel.
Nahid drabbas av en ursinnig vrede när hon får diagnosen obotlig cancer. Många år tidigare knappt 20 år gammal, tvingades hon fly från Iran med en ettårig dotter på armen. Hon tillhörde den unga generation i landet som trodde på revolutionen och som därför drabbades av gevärseld. Hon föddes i en familj bestående av kvinnor och hennes förhållande till modern och de många systrarna var kärleksfullt och varmt. Att inte längre vara nära dem är hennes livssorg. I skuggan av cancern och hennes komplicerade relation med dottern berättar hon sin historia.