Kategori: Recensioner

Publicerat

Växter

Altanen på mitt sommarhus står i skogen. En skog som jag tycker om att titta på, men som jag helt ärligt inte promenerar särskilt mycket i. Det är snår och sly och rasade träd. En urskog är det och den är skyddad med olika lagar och tänk om jag klev fel?

Men så kom två böcker i min väg. Vildplockat och Herbariet som från olika håll pratar om och berättar om växter på ett sådant sätt att jag drog på mig stövlarna och tänkte att ja, jag ska gå så försiktigt.

Herbariet är Elin Unnes bok om växter där hon bokstavligen vill kliva under skinnet på dem (skinn? skal?) Att växter har känslor betyder inte att vi ska tillskriva dem mänskliga egenskaper, men däremot förhålla oss lite annorlunda kanske. Boken är som en sagobok i sitt livfulla berättande om hur vi kan använda växternas läkande egenskaper och kanske också försöka tränga i deras musiksmak. Till de lockande texterna, inkluderat tydliga instruktioner och odlingsråd, nota bene, finns helt fantastiska bilder där växterna får ett uttryck som jag aldrig tidigare skådat. Jag lovar, det här en bladvändare!

Vildplockat av Niki Sjölund är en handfast bok med intressant läsning. Här sorteras boken i årstider där vi för varje årstid får redogörelser av växter som vi kan hitta just då och vad vi kan använda dem till i matlagningen. Sjölund är kock och det finns en intensiv och engagerande ton i boken som gör att jag hela tiden vrider på örten i min näve: Nog är det väl en Lomme i alla fall? (Det var det inte…)

Unnes skriver i sin bok att redan insamlandet av växter är läkande för själen och när jag sitter där med två (ja ja!) växter i näven efter att räddhågset ratat många andra så känns det så. Bra helt enkelt!

Herbariet. Elin Unnes. Utgiven 2016 av Natur & Kultur. Vildplockat. Niki Sjölund. Utgiven 2017 av Natur & Kultur

Publicerat

Sticka

Maska för maska löper längs stickorna och ger en rytm som gör att jag tänker bra. Jag lärde mig sticka när jag gick i mellanstadiet. Än idag minns jag glädjen när jag begrep hur man lade upp maskor för att starta en stickning. Problemet var bara att jag inte förstod att själva uppläggningen inte genererade annat än en lång rad maskor på en sticka. Att få till de där längre textilsjoken som bildar koftor och tröjor, det var något helt annat.  Nu, tusen år senare, kan jag sticka det mesta och behärskar en lång rad sinnrika tekniker. Och jag är oerhört tålmodig när det kommer till stickning. Trial-and-error och upprepningar av det stickade stör mig sällan. Att hitta mönster att sticka eller inspireras av är inte svårt. En stor (störst, gissar jag) webbplats för stickare heter Ravelry där både gratismönster och mönster som kostar pengar finns att skaffa. Av amatörer, privatpersoner och etablerade designers.

Också de tryckta stickböckerna är många, där en designer samlar sina mönster och tekniker. Det är som med kokböcker. Man tar en bok och bläddrar och inspireras och tänker att det där ska jag laga till/sticka. Egentligen är inte stickböcker min grej. Inte kokböcker heller faktiskt. Jag gillar de enstaka mönstren och recepten. Har aldrig riktigt kommit in i bläddrandetl Men den här hösten ska jag prova på tre väldigt olika stickböcker.

Jenny Alderbrant, med designernamnet JennyPenny har skapat mönster länge, och hon säljer mönstren på sin egen webbplats. I boken Sticka Sticka varma vantar, sockor & mössor finns mönster som presenterats tidigare i andra sammanhang:

I den här boken har jag nu samlat mina mest uppskattade motiv på vantar, mössor och sockor.

Bilderna av fotografen Charlotte Gawell är vackra. Garn och stickade prylar i naturen, ja det är så snyggt. I boken presenteras en mängd fina mönster och det är inte svårt att hitta något man vill sticka. Själv väljer jag mössan Vintergatan och gör om bara lite grann (stickarens frihet). Du ser den på bilden här intill.

En snygg bok. Vackra mönster och mycket att välja mellan. Men jag vill ha ännu mer! Jag tänker mig att designern har så in i vassen mycket kunskaper som jag inte har. Hur går det till när hon kommer på ett mönster? Hur gör hon konkret när hon skapar sina mönster: stickar hon om tusen gånger eller räknar hon ut allt innan på rutigt papper? Hur tänker hon kring färger? Hur håller just hon trådarna när hon flerfärgsstickar? Vilka tummar på vantar gillar hon bäst? Vilka hälar? När hon blockar (dvs blöter och formar något färdigstickat) mössor, vilka är hennes bästa tips? Ja, sådana frågor skulle jag så väldigt gärna fått svar på. Så gärna in med det i nästa bok, JennyPenny. För den kommer väl?

Sticka varma vantar, sockor & mössor. Jenny Alderbrant. Utgiven 2017 hos Semic.

Publicerat

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

Romanen är humoristiskt skriven i en varm ton. Jag blir snabbt fäst vid den udda fågeln Eleanor och tänker att hon begränsas av någon bokstavskombination. Men där har jag fel, helt fel. Eleanor är en frukt av någonting helt annat, ett bråddjup i själen tvingar henne att leva ett strikt inrutat liv, men också till att döva sig med vodka varje helg. Boken överraskar många gånger, elegant och genialiskt fogar författaren in ledtrådar till Eleanors förflutna i hastiga bisatser som får läsaren att sätta skratten i halsen.

Eleanors utanförskap är totalt, hennes försummade yttre och hennes sätt att tala, (som en äldre hövlig brittisk tant), gör att hon betraktas som en kuf. Eleanor betraktar sin omgivning med milt överseende men också med en gnutta högmod, något som tycks göra arbetskamraterna illa till mods.

Inte desto mindre är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en väldigt rolig bok med ofta dråpliga situationer. Författaren inleder romanen med ett utdrag Den ensamma staden av Olivia Laing, först efter avslutad läsning förstod jag varför hon valt just detta stycke. Det var mycket jag förstod först när jag läst klart, så smart berättad är historien om Eleanor Oliphant. En debutroman som lovar mycket inför framtiden. En av de bästa jag läst i år.

Utgiven på Lind&Co 2017. Översättningen är gjord av Ylva Mörk.

Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.