Jag har definitivt läst en årsbästabok nu. Den är tjock. Och när jag packade böcker för senaste max-7kg-Norge-resan fick jag helt enkelt lämna romanen hemma. Men jag tänkte på den mest hela tiden. Undrade över systrarna Agneta, Maja och Eva. Varför är de så oense? Och pappa Edvin. Hur dement är han egentligen? Och kusinerna. Och äkta makarna, hur ska livet bli för dem? Det är så med de här romanmänniskorna. Var och en tar plats i en.
Romanen börjar med mormors begravning och därefter följer nio kapitel där någon i familjen berättar om sig och sitt. Varje person får en egen unik röst och det är aldrig tvivel om om vem det är som berättar. Det är innehållet, tonen och perspektivet som är så exakt fångat att kapitlet blir en egen roman. Jag imponeras och njuter så otroligt av det! Människorna är unika och självständiga, men blir ändå en del av den stora familjen när berättelserna hakar i varandra. Tiden framskrider så sakteliga och till sist har ett år gått.
Livet går vidare för dem men jag vill inte släppa taget. Så här är idén! Vi ordnar frukostklubb både på bokmässan och i Stockholm i september för att det skulle vara så väldigt spännande att diskutera den här romanen. Vad sägs?
Vattnet i mars. Mikael Fant. Utgiven av Piratförlaget 2013.
I takt med att skaran av Alla Mina Barn växer får jag återerövra nya världar inom litteraturen. Jag är nu målgrupp 0-3 år. Ett fullkomligt gigantiskt litteraturområde kan man tycka då skillnaden mellan att vara 0 år och 3 år är enorm. Redan skillnaden mellan 0 månader och 3 månader är ofattbar.