Bokfrukost: Förtvivlade människor

Jag älskar när vi går första lilla varvet runt på bokfrukosten. Då när alla säger någonting kort om boken vi ska diskutera.

Som att vara i en Woody Allen-film. Katten symboliserar hotet som hela tiden lurar utanför dörren. En underbar bok, jag kunde inte släppa den. Jag känner att jaha? Var det inte mer?

Under de fem år som Breakfast Book Club har haft sina bokfrukostar tror jag aldrig att det har hänt att alla varit överens om bokens behållning. Alltid några som älskat mycket mer än andra. Alltid några som uttrycker tvivel och frågetecken över läsningen. Det är det fina med boksamtal. De andras iakttagelser och synpunkter ger nya dimensioner i den egna förståelsen av boken.

När det kommer till samtalet om Paula Fox Förtvivlade människor var det ingen skillnad. De flesta tyckte om, andra var mer ljumma (jag). Jo, jag uppskattar det sparsmakade språket. Ett destillat av det vackraste orden, sa någon. Kammarspelets underliggande hot som ligger och darrar men aldrig briserar är skickligt framställt. Men jag blir aldrig tillräckligt intresserad. Jag ger sista ordet till Katarina som var med i torsdags och pratade om boken. Hon säger i stället: ”Läs den. Den berör. En klar favorit! En klassiker!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *