Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.

4 Comments

  1. Charles skriver:

    Jag har den på nattduksbordet och längtar efter att läsa den

    1. Margaretha Weimar skriver:

      Hoppas du tycker lika mycket om den som vi!

  2. Hermia Says skriver:

    Älskade den! Så levande, äkta och väl berättad. En alldeles underbar och ”riktig” roman.

    1. Ann-Sofie Lindholm skriver:

      >>Hermia Ska den lyckas dra hem ett Augustpris måntro? //Ann-Sofie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

buy generic adderall online cheap can i buy phentermine online tramadol 50 online pharmacy buy viagra online usa